My other stuff
Flickr
Twitterfication
Search
Wednesday
Jun152011

Samma sida av olika mynt. Ihoplimmade på högkant.

Kontentan av kvällens Uppdrag Granskning är att Hannes Westberg är lika retarderad som polisen som sköt honom. Den enda egentliga skillnaden är att den ena hade en Sig Sauer P226 och den andra en svag kastarm som inte orkade lobba kullersten på ett ordentligt vis. Lortigt gjort av dem båda. Där båda även borde ha bestraffats för sitt agerande och inte enbart Westberg. Vad jag anser om polisers övervåld och juridiska övertramp bör vara tämligen klart för alla som känner mig eller läst något av det jag klottrat ner, så några djupdyk i det lämnar jag därhän.

Bara för att en person gör fel följer det inte alltid rent logiskt att den andra agerade rätt.

Om du inte får din demokratiska röst hörd, om du nekas möjligheten att på något vis bli representerad - då kan det vara acceptabelt att idka på användandet av våld för att korrigera detta. Det är farligt och förrädiskt lätt hänt att det omedelbart spårar ur. Men när inga andra alternativ finns tillgängliga kan våldet bana väg mot rättvisa.

Innan dess;
Skriv insändare, en bok, din signatur på en namninsamling.
Gör en film. Med egenkomponerade protestsånger som soundtrack.
Försök att bli vald eller få någon annan vald, som står för de ideal du hyser.

Att omedelbart ta klivet från "Jag tycker inte om det här. Jag håller inte med. Det är moraliskt förkastligt." till stenkastning och andra våldsaktioner är fullkomligt barockt. Det är attityden hos en bortskämd snorunge som iklär sig rollen som semi-intellektuell cyniker. En mental dvärg som tror sig ha insupit Karl Marx ande. Men det är inte Karl Marx som en sådan själ huserar, det är som bäst hans skäggs spöke, eller reinkarnationen av ett litet kvalster som bodde där i, eller essansen utvunnen ur en väl infist kudde från hans arbetsrum. Taffligheternas tafflighet. Jag skäms, som människa, å hans vägnar.

Jag tycker inte att det borde finnas internationella bankkoncerner, av en rad olika anledningar (praktiska som indirekt moraliska) men det betyder inte att jag börjar bränna ner bankkontor, hota bankirer och skicka bajs på posten till aktieägare. Det är varken underbyggt eller särskilt hygieniskt.

Cleanliness, it's next to godliness.

Grilla istället. Allt kan botas med lite eld.

Tuesday
Jun142011

Sura frånstötningar.

eDarling-reklamerna ger mig kväljningar. Och deras vidriga slogan.

"Höga anspråk" är tydligen kodat språk för "dryg attityd och vanföreställningar". Vad har man för rätt till anspråk på andra människors egenskaper i ett sådant scenario? Önskemål kanske, förhoppningar möjligtvis. Saker du vill ha hos en partner som du inte direkt kan råda över men inte kan leva utan. Att kräva det? Förvänta sig att någon ska nå upp till "din nivå"? Tänker du så: Go fuck yourself. Det är ändå din högsta dröm.

Dessa människors slutgiltiga framtid.

Wednesday
Mar302011

Vida Vilda Världsrymdsvästern.

Något som tidigare har gått mig helt förbi är att det tycks ha funnits en relativt stor subgenre av animation under 80-talet kretsandes kring cowboysare, i världsrymden. Jag är bekant med hela genren "Space Western" från filmer så som den alldeles ypperliga Outland (med allas vår Sean Connery) men jag var inte medveten om att det var ett såpass vanligt koncept. Varför har jag inte blivit informerad om det här?! Jag älskar rymdäventyr, jag älskar vilda västern, de känns som två helt naturligt kompatibla saker. 

1. BraveStarr (1987)

Det kanske mest "kända" exemplet av genren. Med flera väntade grepp. Robothästar är inte mer än logiskt, som en sista förolämpning mot de förlegade köttiga motsvarigheterna här på jorden. Tydligen har dock andra djur från vår natur användbara förmågor även på konstiga planeter med helt främmande klimat. Bra att veta.

 

2. Silverhawks (1986)

Betydligt mer gay på alla sätt och vis. Därmed eskalerar min fascination till ohälsosamma nivåer. Varför sjungs introt i falsett? Varför har den muterade ap-rymd-ungen en frisbee? Varför rider skurken runt på en röd robotbläckfisk? Frågor vi aldrig lär få besvarade. Och kanske är det bäst så. De får förbli ett sexigt mysterie.

 

3. Saber Rider and the Star Sheriffs (1987)

Även japanerna gav sig in i leken med ett resultat som är förvånansvärt tamt både visuellt och konceptuellt. Jag hade förväntat mig något mer säreget. Men de maffiga gitarriffen är det absolut inget fel på.

 

4. Galaxy Rangers (1986)

Jag spar det kanske absolut bästa till sist. Med ett intro som formligen skriker Kenny Loggins Bästa och 80-talets alla popkulturella höjdpunkter kan jag inte bli annat än glad ända djupt ner i själen. Du vet att det är sci-fi när en svart man får vara cowboy. Storheten går upp för en när utomjordingen ser ut som en perverterade Obi-Wan Kenobi. Utmärkt.

En längre och mer episk version av introt går att beskåda och förundras över här.

Giddyup!

Tuesday
Dec142010

Minimalt digitalt.

Nu är jag på't igen och ska försöka sammanställa och kommentera det moderna livet. Vad släpar jag ut denna gång tro? Något ovidkommande fenomen jag delar enbart med ett fåtal underliga individer eller möjligtvis en övergripande och ytterst abstrakt princip/ideal vars analyserande kommer få till gagn? Bit på naglarna, låt pirret i maggropen börja på allvar och läs vidare.

Digitala foton och de inställningar vi har till dem tycks för mig vara utomordentligt osammanhängande. Vi är utan tvekan den generation som har tagit (samt figurerat) i flest bilder i världshistorien. En enda ovanligt lyckad och alkoholfylld helg kan idag producera fler bilder på våra små plyten än vad som finns sammanlagt av våra far- eller morföräldrars hela existens. Med möjliga undantag för deras eventuella begravningar. Om det räknas.

Aldrig förr har möjligheten funnits för gemene man att utan problem kunna knäppa iväg hundratals bilder. Vare sig det är av den mest speciella dagen i deras liv eller ingenting särskilt alls. Vi tycks vara närmast besatta vid att låta varje sak förevigas för all framtid. Eller?

Då vi förr i tiden dramatiskt hade bränt upp bilder på flickvänner, pojkvänner eller älskare som sårat oss låter vi idag enbart ett klick radera dessa människor ut ur våra liv. Om detta är ett uttryck för hur lättsinnigt allting blivit eller om det alltid varit så här låter jag vara osagt. Det tycks dock rätt märkligt att vi idag utan större eftertanke så fullständigt kan avlägsna någon ur vår personliga tidslinje. Utan att ens behöva leta efter en sax som är vass nog. Utan att gräva fram en tändare ur fickan. En person som vi tidigare så målmedvetet dokumenterat ur alla möjliga tänkbara vinklar finns inte längre avbildade. Allt inom en millisekund.

Redigerar vi våra liv? Har de blivit bättre på grund av denna otroliga makt till censur och presentation av oss själva i "bästa" möjliga dager? Denna eviga formgivning och omformning av vår digitala profil verkar istället för att mejsla fram något bestående och attraktivt bryta ner det till något odefinierbart och lättglömligt.

Allt detta tillsammans med att gissningsvis ingen gör ordentliga säkerhetskopior på sina originalbilder lär se till att mycket lite finns kvar när även vi en dag är gamla och grå. Det är nästintill garanterat att hårddiskar kommer att krascha, datorer försvinna i flyttlass eller med okända tjuvar och att de webbsidor vi idag förlitar oss på någon gång i framtiden kommer att stänga ner sina servrar. Det bästa av våra liv kommer att leva kvar i en handfull blogginlägg och sönderkomprimerade bilder från Facebook. Den digitala revolutionen riskerar att devolvera det kristallklara ner till någonting oigenkänligt

Ibland känns det som om det enda jag kommer att ha kvar av min ungdom är suddiga bilder av människor jag knappt minns. Sedan, helt slumpmässigt och plötsligt, träffar man på en ny underbar person. Allting tycks bli desto ljusare och klarare och mer tydligt. Gamla minnen väcks till liv som aldrig förr. Virvlandes, fläktandes, unkna som uppfriskande, de hamnar alla tillsammans i en helt ny formation med dessa alldeles purfärska intryck. Jag vill inte glömma någonting.

God jul.

Wednesday
Nov032010

Det tunna livet.

Forskare experimenterar med att försöka radera specifika negativa minnen ur människors sinnen. Positivt för en del människor, naturligtvis. En frälsning för individer som utsatts för övergrepp och trauman som för alltid kommer att hemsöka dem och sabotera deras möjligheter till välmående. Det som gör mig rädd och besviken är att vanliga människor som vanligt vill ta den enkla utvägen. Det som inte kräver arbete eller ansträngning. I ett evigt sökande på oförtjänt glädje och njutning. Utan negativa konsekvenser.

En skrämmande hög siffra av självömkan.

Livet består av en serie stunder. Korta som långa. Ögonblick som är lika flyktiga som de minnen de lämnar kvar. Situationer som tycks pågå precis hur länge som helst och aldrig riktigt försvinner från ditt medvetande. Goda upplevelser som alltid kommer att fungera som en reservoar ur vilken du kan hämta en liten gnutta glädje. På ett snarlikt vis nyttjas dina mest negativa förkrossande motgångar. De stärker dig för nästa gång du möter någonting som tycks oövervinnerligt. De bildar alla en arsenal för att kunna bekämpa det värsta i livet.

Hur kliché det än må låta så tycks det för mig inte finnas någon mening med glädje utan sorgen som kontrasterar den. Vad finns det för känsla av belöning, stolthet och förundran över de mest speciella samt lyckliga ögonblicken i ditt liv om de bara existerar för sig själva? Separerade från verkligheten. Alla dina sammanställda minnen är då inte mer än en fluffig liten boll av njutning svävande i ett vakuum. Fyller det en funktion? Formar de en karaktär? Knappast.

Om livet saknar en övergripande mening. Om det inte finns någon högre makt som styr våra omständigheter och öden. Då är livet bara en process - (en för oss lång) upplevelse stundtals fylld med förblindande eufori eller smärta. Att ta bort, radera, förtränga eller "gå vidare" är inte mer än att förminska ner livet till någonting ovidkommande och tunt. Till något som knappt ens är verkligt längre. En morfad, steril och plastig attraktion på Disneyland istället för en levande plats som ibland luktar lite unket.

Tillsammans fungerar alla minnen som ett bränsle att driva vidare den förvirrande röra som är jag. Någon som med varje skratt eller ärrande upplevelse slätas och trasslas ut. Förhoppningsvis till formen av en person som en dag är värd att möta. En strid ström av hämningslös och självbejakande njutning mynnar inte ut i någonting mer än en sockersöt sörja utan struktur. En mänsklig smoothie utan näringsvärde.

Hur vet man att man på riktigt älskar utan att på allvar ha hatat? Äsch. Jag borde kanske bara glömma hela grejen.