My other stuff
Flickr
Twitterfication
Search
Tuesday
Jul062010

När ingen annan ser.

Ibland gör jag underliga saker när det inte finns någon annan i närheten som kan döma mig. Små saker jag håller för mig själv som ingen annan människa har fått beskåda. Obetydliga rörelser, underliga läten och betéendemässiga oegentligheter som kanske skulle göra mig än mer socialt utstött, om de var frekventa. Även om de förmodligen inte skulle var direkt förnärmande för andras ögon eller konstiga nog för att kunna anses läskiga. De är enbart mitt obehindrade sätt att uttrycka mig på - på mitt vis.

De är mina hemligheter. Aktiviteter som gör att jag känner mig trygg och inte fullständigt utlämnad och öppen för andras tolkningar av mig som person. "Jasså, du tror du känner mig? Men det här vet du inte om i alla fall!" tänker jag för mig själv när någon lägger fram en bild av mig som är aningen för träffande och obekväm. Då har jag åtminstone mitt alldeles egna lilla tal- och kroppsspråk som jag kan falla tillbaka till.

Det grundar sig delvis i rädslan av att vara helt känd för någon annan. Att ha fått varje skrymsle utforskat och katalogiserat i en stor tabell av saker jag skulle vara eller definitivt inte är. Tänk om sådan kunskap omedelbart gör mig ointressant i den personens ögon? Misstanken är att de upptäcker hur försvinnande lite det faktiskt finns bakom min ruffsiga frisyr, popkulturella kunskaper och relativt skarpa sinne. Bortom vilar en förtvinad ödemark av ouppfylld potential och avmattade ambitioner. Tråkigheternas postapokalyps.

Den andra delen är känslan jag får av att det finns saker som inte kan förmedlas med allmänt vedertagna metoder. Läten, gester och ord som ingen annan använder men som jag tycker fungerar allra bäst för att kunna artikulera precis vad jag tänker och känner. Rappakalja med mer tyngd och innebörd för mig än det mest välsmidda ord i något språk. Saker som bara jag kan förstå men ändock måste uttalas. Att dansa ut ur duschen och låtsas att min penis är en laserpistol (med medföljande ljudeffekter) är en sak som för mig inte skulle kunna ersättas med tama ord eller blek mimik. Det måste utföras, med god vigör.

Gör andra så här? Har de små stunder av privat hängivelse till att uppföra sig precis så som det faller dem in? Rullar de runt på mattan, lägger sig på rygg och stirrar upp i taket medan de dagdrömmer sig bort, med dammråttor kvar i håret? Bryter de någonsin av en banan på mitten och ger ifrån sig sin bästa imitation av ett super-mega-ultra-starkt muterat monster? Petar de sig i näsan och äter det? Fiser de i badkaret och njuter lite av lätet och lukten? Har de små monologer för sig själva medan de vankar fram och tillbaka, för att reda ut en till synes bra idé som precis uppenbarat sig? Och alla andra tänkbara sätt de kan uttrycka sig på medan de befinner sig i en stund av ensamhet? Jag hoppas det.

Om det är en universell upplevelse att ha små "dumheter" för sig i det privata kan jag förstås bara spekulera i. Men de gånger jag oanmält klivit in i ett rum och funnit en familjemedlem/vän/sambo småpratandes för sig själv ser jag som ett tecken på att jag inte är helt ensam i att vara en jävligt underlig typ. Det är en bejakande tanke att alla är knäppa, störda och besynnerliga. På sitt egna vis.

- Stay black!

Wednesday
May052010

Uslingen.

I affären upptäcker jag att en man virrar omkring. Han är vad många skulle beskriva som "ovårdad", "sjabbig" eller rätt och slätt en "alkis". Otvättat hår, smutsiga kläder, en flackande blick och en hållning enbart år av missbruk och misshandel av sin egen kropp kan producera. Han samtalar lite försiktigt med en gammal dam som inte verkar allt för intresserad. Tanten försöker närmast desperat dra sig undan från ett samtal som uppenbart gör henne obekväm, men samtidigt känner hon sig tvingad att förbli artig. En vardagsstrapats av stora mått. Något enbart en sann nordbo skulle kunna klara av.

Jag drar förbi med raska steg, i min jakt på de varor som är å så viktiga för mig. Ett paket pulversoppa som ska få bli min middag. En middag jag ska förtära medan jag sitter och stirrar på klockan i vardagsrummet. Det kan jag bara inte gå miste om! Jag har inte tid att lägga märke till andra människor.

I min stress tappar jag bort mig och börjar leta i fel avdelning, på inkorrekt sida, ovanpå hyllor där soppa aldrig har förvarats eller någonsin kommer att vistas. Nu vet jag inte längre vart jag befinner mig någonstans i butikens planlösning. Är jag i spannmålsdelen? Vart i helvete är sopporna? Kunde de ha byggt den här affären mer förvirrande? Översikten är lika med noll.

Jag susar förbi lodisen igen. Nu står han och försöker prata med en anställd tjej. Greppandes en liter mjölk i ena handen försöker han fråga efter någonting. Han har varit snabb, hela vägen bort till mejerihyllan och tillbaka. Det reflekterar inte väl över min egen kondition. Även den yngre tjejen verkar mindre road av fyllots oerhörda framfusighet i att försöka samtala med henne. Hon ger ifrån sig ett nervöst och ansträngt leende och låtsas vara ytterst upptagen med att fylla på en hylla som redan är staplad till kanten. Viktiga uppgifter som ej kan låta vänta på sig.

Mitt nästa steg för mig runt hörnet, till mitt eftersökta mål, pulversopps-Mekka. Ner med varorna i korgen, omedelbums. Jag orkar inte ens stå och våndas över vad det är för smak som ska få smeka min gom. Bara det är soppigt och varmt så är jag numera nöjd. Hemåt, mot halvfabrikatens extas!

Vid kassan är han där återigen. Vid en butiksanställd som övervakar kassorna för "självscanning". Så att ingen bov försöker smuggla ut shiitakesvamp som morötter. Ett brott som säkerligen bestraffas med stegling. Självscanning, ännu en briljant och tidssparande lösning som borde säkerställa att jag är ute härifrån på nolltid.

Mannen talar med en hackig finsk dialekt. Lågmält och nästan försynt. Han gestikulerar mot sin handled. Mellan pipen som signalerar att mina varor lästs in med en laserstråle så hör jag vad det är han frågar efter. Han vill veta vad klockan är. Och jag inser att det är vad han frågat alla de andra människorna i butiken. Men egentligen frågar han enbart efter lite mänsklig kontakt. Tur att vi har så mycket viktigare saker för oss, med vår sparade tid.

Tuesday
May042010

Saker jag fruktar.

Nedan följer en liten lista (i ingen speciell ordning) av saker som gör mig nervös, allmänt förvirrad eller livrädd. De skiftar mellan irrationella och helt sunda. Med en betoning på det förstnämnda.

  • Emellanåt får jag en stark känsla av att världen antingen håller på att bli dummare eller jag smartare. Vilket av de två som vore att föredra vill jag inte ens begrunda.
  • Att jag aldrig har ägt en hoppstylta och att tillfället för att göra det sedan länge är förbi. En vuxen man på en sådan skickar signaler av att någonting är akut fel och att du omedelbart borde lämna området.
  • Jag har länge tröstat mig med att när min vikt ökar så minskar chanserna för att jag ska bli kidnappad. På senare tid har jag fått en smygande misstanke av att det kanske inte riktigt stämmer.
  • Att få riktigt bra nyheter medan jag är i ett litet rum med en fungerande takfläkt och hoppa upp med armarna i luften utan att tänka mig för. Jag har stor användning för både mina händer och fingrar.
  • Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna ge mun-mot-mun-metoden på ett djur. Inte ens ett älskat husdjur i en allvarlig situation. Det är inte för att tanken i sig äcklar mig eller att jag tycker mig stå över hela grejen. Rädslan ligger i att jag tror mig kunna av misstag andas in min själ i djuret. Och därmed göra detta djur vis och självmedveten. En hund borde få förbli en hund, med all glädje det innebär.
  •  En viss kurrande mages frånvaro, saknaden därav och att jag aldrig kommer att kunna sova ordentligt utan den.

Sådär, nu känns allting lite bättre.

Wednesday
Apr282010

Missförstå mig lätt.

Kommer det någonsin gå att kommunicera med en annan människa på ett meningsfullt vis? När ett missförstånd så snabbt leder till frustration och ilska? När en bekant bubblande känsla av förtvivlan, med rester av osäkerhet, gurglar upp in i hjärnan och sköljer ut allt annat? Inklusive sunt förnuft.

Små ord som misstolkas. Saker som sägs i fel tonläge. Blickar som riktas åt fel håll i fel nanosekund. Gestikuleringar som blir för stora och yviga och framhäver någonting som egentligen inte ens finns där. Som en illusionist i världsklass. En semantikens Houdini som slår sig själv i knopar utan att veta om det. Övertolkande, överanalyserande, och överreaktioner från min sida. Alla dessa saker blir till en virvel av missförstånd där ingenting kan urskönjas.

Det vore enklare om man kunde ha någon slags penis-hästsvans-nerv som i vissa halvkassa scifi-filmer och bara direkt koppla in sig i någon annans medvetande. Se vad de egentligen menade. Få svårförmedlade koncept direkt överförda till sig utan alla de feltolkningar som uppstår när de färdas fram och tillbaka via tunga och öra och gest. Att ett ord kan betyda en mängd olika saker som inte står definierade i ett lexikon är ibland ytterst förvirrande. Utmattande till och med.

Men samtidigt är det förunderligt. Varje litet ord som stammas fram blir en stor händelse. En stapplande mening blir ett äventyr större och mer betydande än något Simbad någonsin fäktat sig genom. När en tanke till sist har presenterats finner jag mig mer exalterad än av allt annat jag kan tänkas insupa genom mina sinnen. Det är något tilltalande med mystiken i att två separata fysiska varelser försöker att kommunicera och utvecklas, tillsammans.

Tystnaden har även sitt att säga. Saker jag inte vågar tala om tär på mig. De ligger där och nästan ber om att få bli uppmärksammade. Som ett pubishår på ett tangentbord i en datorsal. Du vill inte låta din blick söka sig dit, men likväl ligger det där (i sin krullighet) och förstör för alla. Jag vågar inte ens blåsa bort det i rädslan att det ska virvla upp in i näsan på mig och krossa de förhoppningar jag haft för dagen. När man inhalerat en annan persons pubishår är dagen mer eller mindre över... En något ansträngd liknelse som få kommer att begripa. Även jag, så här i efterhand.

Fegheten i att inte våga säga någonting förvandlas så lätt till osäkerhet. Sipprandes ner; in i alla vrår. Där den får ligga i mörkret och jäsa sig till sin mer förädlade variant - vår vän förtvivlan. Redo att forsa fram vid nästa olämpliga tillfälle. Likt explosiv diarré i vita byxor, under en begravning. En varm känsla som inte är fullt lika välkommen som andra.

Ett underfundigt litet leende riktas mot mig. En akut mental åderlåtning utförs från andra sidan rummet. Kaoset förvandlas till lugn. Och jag inser att det är min lott i livet att tampas med sånt som för andra verkar komma helt naturligt. Samt att jag ibland är en stor gnällig fjant.

Telepati ter sig simpelt i jämförelse.

Saturday
Mar132010

Fem filmer.

Nedan följer en kort lista om fem filmer. Fyra doldisar, de som få såg men alla borde ha sett - samt en riktig kinematografisk katastrof som ingen bör utsätta sig för.

 1. Pontypool

Den något självcentrerade radioveteranen Grant Mazzi har en karriär som är i en stark nedåtspiral. Han har nyligen förpassats till att rapportera lokalnyheter i den lilla hålan Pontypool i Ontario. En kall och snötäckt allahjärtansdag börjar förvirrade samtal om konstiga skeenden i området att strömma in till studion. Vad är det egentligen som pågår där ute?

Att lyckas skruva upp spänningen till bristningsgränsen genom att använda sig av fyra skådespelare och en enda inspelningsplats är mycket imponerande. När händelser beskrivs över en telefon eller hörs som avlägsna läten utanför bild manas åskådaren att själv fantisera. Vi får helt enkelt själva föreställa oss alla hemskheter. De bilder som spelas upp i ens huvud är nästan alltid värre än det som skulle kunna presenteras i bild.

Filmen tappar tyvärr en hel del kraft mot slutet då filmskaparna känner sig tvingade att visa en del, om än väldigt lite, av det som pågått utanför studion och ur vårt synfält. Detta försvagar dock inte den närmast briljanta första hälften.

2. Moon

Vi fortsätter på temat förvirring och osäkerhet. Men på ett ännu mindre och mer intimt plan. Protagonisten Sam sköter alldeles ensam om en månbas vars uppgift är att utvinna den ovanliga isotopen Helium-3. Som sitt enda sällskap har han schemalagda sändningar från bekanta på jorden och datorsystemet GERTY. Vid ännu en dags repetativt arbete träffar Sam på någonting som kommer få honom att ifrågasätta verkligheten och sin egen mentala hälsa.

Moon frammanar många kopplingar till 2001. Det är som om filmerna utspelar sig samtidigt men separat från varandra. I samma universum, så att säga. Estetiskt ser månbasens interiör ut att vara en hyllning till formgivningen i Stanley Kubricks klassiska scifi-epos. GERTY är som en mindre, hemmaversionen av HAL-9000. Känslan av isolation och förtvivlan gör sig ständigt påmind.

Är du på humör för en långsamt uppbyggd och väl utförd thriller i rymdmiljö bör du söka upp den här filmen, dra på dig foliehatten och försöka att inte nynna på Also Sprach Zarathustra allt för högt.

3. JCVD

Jean-Claude Van Damme som en slags meta-version av sig själv i en dramafilm? Tycker du precis som jag att det låter helt uselt? Om svaret är ja har du precis lika fel som jag hade. Detta är filmen som omöjligt borde funka men ändå gör det mot alla tänkbara odds. Det mest chockerande med hela detta mirakel till film är just hur bra Van Damme är i rollen som sig själv. Varför i hela helvete har Van Damme medverkat i så usla filmer så regelbundet genom hela sin karriär?

Frågorna jag ställer mig själv verkar spegla de filmversionens Jean-Claude tvingas begrunda innan filmens slut. Att komma underfund med att man kanske har kastat bort hela sin potential måste vara deprimerande, även för någon som kan karatesparka riktigt högt.

4. World's Greatest Dad

Robin Williams är en intressant filur. Extremt högljudd och påfrestande som komiker, emellanåt pungruttnande usel som skådespelare, andra gånger helt underbar given rätt roll. I detta fall är det som tur var det sistnämnda, då jag inte har mycket till pung kvar att ruttna. Att Robin Williams lyckas vända en på pappret tråkig karaktär till en lysande rollprestation är en smärre triumf. Lägg till att myskot Bobcat Goldthwait har regisserat och det blir närmast bisarrt.

Det hela börjar som en obekväm komedi om en far och hans relation till sin son. Småputtrande och roligt men överlag ointressant. Halvvägs igenom åker vi som publik på en rejäl käftsmäll till vändning som förvandlar hela filmen till någonting helt annat än vad vi förväntat oss. Känslosamt, tungt, roligt, frustrerande och till sist livsbejakande.

5. Twilight: New Moon

Jag kan börja med att erkänna att jag inte hade några som helst förväntningar på del två av vampyrtramset som är Twilight. Första filmen var fjantig, ytlig, dåligt agerad och hade frustrerande långa talpauser i varenda dialog. Förmodligen i ett desperat försök att ge den någon typ av känslomässig tyngd. Den innehöll dock ett visst underhållningsvärde, mestadels från sin komiska uselhet, men jag tar vad än jag kan få i såna här situationer. Inget av detta förberedde mig för vad jag skulle få uppleva de närmsta två timmarna.

New Moon är även den usel på väldigt många olika vis. Till att börja med innehåller filmen om möjligt ännu sämre rollprestationer. Det är som om de återkommande skådespelarna på något vis hamnat i en regression där de förstår ännu mindre av sina karaktärers motivation eller ens vad storyn går ut på. Den är fulare fotad, med förbryllande användning av green screen på många platser (var det helt omöjligt att hitta en klippa att stå vid?). För att inte nämna de enorma logiska hål som dyker upp i varenda vändning av handlingen.

Det som dock tar New Moon från att bara vara en dålig film till att vara direkt beklämmande är det unkna budskapet. Om din potentiella pojkvän/man är våldsam och utsätter dig för direkt livsfara är det tydligen bara ett smärre pris att betala för lite spänning. Och spänning, ja det är lika med passion, som är lika med kärlek. En kvinna i filmen har fått sitt ansikte sönderskuret som en direkt konsekvens av att hon har ett förhållande med någon slags varulvsmanindian. Men hon är lika glad för det. Hon har ju sin farliga, sexiga man som egentligen älskar henne, trots allt.

Det finns kvinnor som aktivt söker upp män som är "farliga" och finner det attraktivt. Besynnerligt kan tyckas men likväl en verklighet för många. Att hylla detta fenomen som sinnebilden av romantik är dock äcklande. Om jag istället sett en film som enbart handlade om en gammal man som skiter en rejäl bajs, upptäcker att den är alldeles för stor att spola ner i sin helhet och spenderar resten av filmen med att försöka bryta isär nämnda avföring med en klädgalje (i extrem närbild) så skulle jag ha uppskattat det mer än det här monstret till film.