My other stuff
Flickr
Twitterfication
Search

Entries in Relationer (2)

Tuesday
Dec142010

Minimalt digitalt.

Nu är jag på't igen och ska försöka sammanställa och kommentera det moderna livet. Vad släpar jag ut denna gång tro? Något ovidkommande fenomen jag delar enbart med ett fåtal underliga individer eller möjligtvis en övergripande och ytterst abstrakt princip/ideal vars analyserande kommer få till gagn? Bit på naglarna, låt pirret i maggropen börja på allvar och läs vidare.

Digitala foton och de inställningar vi har till dem tycks för mig vara utomordentligt osammanhängande. Vi är utan tvekan den generation som har tagit (samt figurerat) i flest bilder i världshistorien. En enda ovanligt lyckad och alkoholfylld helg kan idag producera fler bilder på våra små plyten än vad som finns sammanlagt av våra far- eller morföräldrars hela existens. Med möjliga undantag för deras eventuella begravningar. Om det räknas.

Aldrig förr har möjligheten funnits för gemene man att utan problem kunna knäppa iväg hundratals bilder. Vare sig det är av den mest speciella dagen i deras liv eller ingenting särskilt alls. Vi tycks vara närmast besatta vid att låta varje sak förevigas för all framtid. Eller?

Då vi förr i tiden dramatiskt hade bränt upp bilder på flickvänner, pojkvänner eller älskare som sårat oss låter vi idag enbart ett klick radera dessa människor ut ur våra liv. Om detta är ett uttryck för hur lättsinnigt allting blivit eller om det alltid varit så här låter jag vara osagt. Det tycks dock rätt märkligt att vi idag utan större eftertanke så fullständigt kan avlägsna någon ur vår personliga tidslinje. Utan att ens behöva leta efter en sax som är vass nog. Utan att gräva fram en tändare ur fickan. En person som vi tidigare så målmedvetet dokumenterat ur alla möjliga tänkbara vinklar finns inte längre avbildade. Allt inom en millisekund.

Redigerar vi våra liv? Har de blivit bättre på grund av denna otroliga makt till censur och presentation av oss själva i "bästa" möjliga dager? Denna eviga formgivning och omformning av vår digitala profil verkar istället för att mejsla fram något bestående och attraktivt bryta ner det till något odefinierbart och lättglömligt.

Allt detta tillsammans med att gissningsvis ingen gör ordentliga säkerhetskopior på sina originalbilder lär se till att mycket lite finns kvar när även vi en dag är gamla och grå. Det är nästintill garanterat att hårddiskar kommer att krascha, datorer försvinna i flyttlass eller med okända tjuvar och att de webbsidor vi idag förlitar oss på någon gång i framtiden kommer att stänga ner sina servrar. Det bästa av våra liv kommer att leva kvar i en handfull blogginlägg och sönderkomprimerade bilder från Facebook. Den digitala revolutionen riskerar att devolvera det kristallklara ner till någonting oigenkänligt

Ibland känns det som om det enda jag kommer att ha kvar av min ungdom är suddiga bilder av människor jag knappt minns. Sedan, helt slumpmässigt och plötsligt, träffar man på en ny underbar person. Allting tycks bli desto ljusare och klarare och mer tydligt. Gamla minnen väcks till liv som aldrig förr. Virvlandes, fläktandes, unkna som uppfriskande, de hamnar alla tillsammans i en helt ny formation med dessa alldeles purfärska intryck. Jag vill inte glömma någonting.

God jul.

Wednesday
May052010

Uslingen.

I affären upptäcker jag att en man virrar omkring. Han är vad många skulle beskriva som "ovårdad", "sjabbig" eller rätt och slätt en "alkis". Otvättat hår, smutsiga kläder, en flackande blick och en hållning enbart år av missbruk och misshandel av sin egen kropp kan producera. Han samtalar lite försiktigt med en gammal dam som inte verkar allt för intresserad. Tanten försöker närmast desperat dra sig undan från ett samtal som uppenbart gör henne obekväm, men samtidigt känner hon sig tvingad att förbli artig. En vardagsstrapats av stora mått. Något enbart en sann nordbo skulle kunna klara av.

Jag drar förbi med raska steg, i min jakt på de varor som är å så viktiga för mig. Ett paket pulversoppa som ska få bli min middag. En middag jag ska förtära medan jag sitter och stirrar på klockan i vardagsrummet. Det kan jag bara inte gå miste om! Jag har inte tid att lägga märke till andra människor.

I min stress tappar jag bort mig och börjar leta i fel avdelning, på inkorrekt sida, ovanpå hyllor där soppa aldrig har förvarats eller någonsin kommer att vistas. Nu vet jag inte längre vart jag befinner mig någonstans i butikens planlösning. Är jag i spannmålsdelen? Vart i helvete är sopporna? Kunde de ha byggt den här affären mer förvirrande? Översikten är lika med noll.

Jag susar förbi lodisen igen. Nu står han och försöker prata med en anställd tjej. Greppandes en liter mjölk i ena handen försöker han fråga efter någonting. Han har varit snabb, hela vägen bort till mejerihyllan och tillbaka. Det reflekterar inte väl över min egen kondition. Även den yngre tjejen verkar mindre road av fyllots oerhörda framfusighet i att försöka samtala med henne. Hon ger ifrån sig ett nervöst och ansträngt leende och låtsas vara ytterst upptagen med att fylla på en hylla som redan är staplad till kanten. Viktiga uppgifter som ej kan låta vänta på sig.

Mitt nästa steg för mig runt hörnet, till mitt eftersökta mål, pulversopps-Mekka. Ner med varorna i korgen, omedelbums. Jag orkar inte ens stå och våndas över vad det är för smak som ska få smeka min gom. Bara det är soppigt och varmt så är jag numera nöjd. Hemåt, mot halvfabrikatens extas!

Vid kassan är han där återigen. Vid en butiksanställd som övervakar kassorna för "självscanning". Så att ingen bov försöker smuggla ut shiitakesvamp som morötter. Ett brott som säkerligen bestraffas med stegling. Självscanning, ännu en briljant och tidssparande lösning som borde säkerställa att jag är ute härifrån på nolltid.

Mannen talar med en hackig finsk dialekt. Lågmält och nästan försynt. Han gestikulerar mot sin handled. Mellan pipen som signalerar att mina varor lästs in med en laserstråle så hör jag vad det är han frågar efter. Han vill veta vad klockan är. Och jag inser att det är vad han frågat alla de andra människorna i butiken. Men egentligen frågar han enbart efter lite mänsklig kontakt. Tur att vi har så mycket viktigare saker för oss, med vår sparade tid.