Ropen skalla,

Jag instämmer, håller med och har en åsikt som är den samma som detta. Papper åt folket! Men vilken typ av papper? Toapapper eller hushållspapper? Vilket egentligen är exakt samma sak, men som aldrig får förväxlas. Bakplåtspapper eller utskriftspapper? Det finns mycket roligt man kan ha med papper. En framtid fylld av möjligheter och äventyr väntar.

Manligt hörru!

Jag sitter här och läser om Aftonbladets nya tema på sin kultursida: Män som kramas med män. Är det verkligen vad det behövs mer av? Att män ska bli ännu mer som kvinnor? Sverige är redan ett löjligt feminint (i brist på ett bättre ord) land som det är. Känslor är viktigare än fakta. Barn är viktigare än människor. Tillfällig säkerhet är viktigare än att ha roligt. Vad har detta ledit fram till? Ett bättre samhälle? Knappast. En stor del av skulden kommer jag lägga på denna neo-post-pseudo-feministiska rörelse som skvalpar runt i alla kulturella och politiska finrum. Det är dennes stora misslyckande att vi långsamt gjort oss av med de bra stereotypt manliga attribut som funnits och behållit de dåliga. Meningslös karriärism och sex likställt med att ta en lättöl tycks vara det enda som finns kvar. Två saker som får mig att vilja kräkas i min soppa.

Kvinnor vet lika lite eller mindre om vad det innebär att vara man som vi som faktiskt har en snopp. Varför ska vi då lyssna på dem? Ska män återgå till att tala om för kvinnor vad innebörden av femininitet är? Naturligtvis inte, så varför är då det första något positivt? Om en kvinna skulle påstå att kvinnor är bättre än män skulle hon överösas med applåder. Vänd på situationen och en åtminstone verbal lynchning är nära förestående. Hur ser våra värderingar och antaganden ut? Världen skulle vara en mycket bättre plats och inga krig skulle nånsin startas om kvinnor fick bestämma. Margaret Thatcher, Golda Meir och Indira Gandhi var väl helt enkelt inte kvinnliga nog. Vad nu det innebär.

Var hittar man denna grabbiga manlighet med halvt sociopata män som bara tänker på fitta, hockey och att knacka bögar? Vilka är dessa män? Har jag träffat på ett par exempel av dem i mina små manövrar ute i världen? Naturligtvis har jag gjort det. Men jag skulle vilja dra iväg en gissning om att de är en såpass försvinnande liten procentandel att de blir obetydliga. Det kommer alltid att finnas, de är en kvarglömd del av vårt genetiska arv. De var säkert användbara en gång i vår forntid. Denna undergrupp av inte allt för intelligenta muskelberg. När vi behövde folk som var dumma nog att faktiskt springa mot en björn i grottöppningen. Medan vi andra kunde fly.

Alla dessa skribenter, kulturknuttar och feminister kanske borde sluta hänga med och attraheras av just dessa män. Så skulle vi med en åtminstone halvt fungerande hjärnbark äntligen få slippa höra beklagandet av hur det är "Så här män är" varenda gång de blivit knullade och dumpade eller hört en homofob kommentar. Rationalitet besegrar fördomar bra mycket bättre än känslor och kramar.

Hallonbär.

Direkt från kontoret för Umbärliga Överflödigheter.

Till skillnad från geléhallon som smakar banan eller tonfisk?

Det vita guldet.

Ibland ser man spännande saker. Oftast inte förstås, men emellanåt. Med spännande menar jag inte nödvändigtvis en biljakt eller ett sexigt möte på hustaken högt ovanför Paris gator. Nej, jag tänker mig mer ovanligheter. Ögonblick vi vanligtvis inte träffar på. Saker som får oss att stanna upp och tänka över vad det precis var vi såg. Låta det rulla runt lite där uppe i torktumlaren som är våra sinnen. När det blir fullt i filtret får vi Alzheimers. Tror jag, jag är inte en läkare. Men jag spelar en på TV.

Det mest rafflande jag någonsin har sett var för drygt ett år sedan när jag rumlade runt i Seattle som utbytesstudent och allmän internationell fyllekaja. Vår lilla grupp av ynglingar befann sig precis utanför Pike Place Market efter lite utforskande av detta landmärke. Jag stod på ett hörn och kedjerökte medan de andra injicerade kaffe rakt in i sina ögonglobar, eller hur det nu låg till. När jag var inne på min tredje raka cigarett tittar jag tvärs över den lilla betongplanen med tillhörande bänkar och bord i samma material. Där, på andra sidan, ser jag en man i trettioårsåldern. Iförd kortbyxor och en neonblå t-shirt sitter han på tidigare nämnda bänkar. Vilket är tur för jag misstänker att hans kroppshydda inte kan bäras upp av mänskliga fötter. Benen skulle omedelbart krossas till ett finkornigt pulver om de belastades med en sådan vikt. I sin ena hand håller han en öppnad burk med majonnäs. Den andra är djupt begravd i burken.

Jag blir naturligvis något ställd av detta spektakel som jag står och iakktar. Vad är det han håller på med? Försöker han framställa sexliknande ljud för komisk effekt? För att liksom fördriva en eftermiddag? Sakta börjar han föra ut handen ur burken. Den är inte bara nersmetad i majonnäs han håller dessutom en stor klump av det i vad jag skulle beskriva som ett dödsgrepp. När snubben når sin mun börjar han mosa in denna geggiga skatt han funnit. Vid det här laget måste jag vända mig om för att inte få kväljningar. Efter att ha tipsat en eller två av mina goda vänner om denna mänsklighetens stolthet lämnar jag platsen för att aldrig igen se karln. Vad gör han idag? Har han gått vidare till att dricka såser i offentliga parker? Allt jag vet är att han gjorde mitt liv lite mer fascinerande, om så bara för någon minut. Tack.

Hälsosam fulhet.

Är det så fel att vilja retuschera skolfoton? Ja! En hel del av livet spenderar vi åt att försöka se, om inte snygga ut, så åtminstone presentabla. Men ibland behöver vi påminnas om hur vi egentligen kan se ut. Ofräscha, okammade och fula. Så vi kommer ner på jorden lite emellanåt. En del av oss behöver erinra mer sällan än andra. Det är i sådana lägen våra pass, körkort och skolfoton fungerar utmärkt som verktyg att påminna oss. Dessutom ska inte barn vara snygga. De bör förbli vad de alltid har varit: underliga. Skeva tänder och öron är en del av ens uppväxt. Sådana saker bygger upp karaktär och en personlighet. Dina ungdomsfinnar kommer göra dig smartare!

Finns det något tråkigare än människor som är och alltid har varit perfekta? Har ni försökt prata med en sådan individ? Har de någonsin en enda intressant tanke som flyter omkring där inne i deras vattenfyllda skallar? Sist jag lyssnade på en såndär "person" fick jag en akut känsla av att vilja hugga mig själv i öronen med vad jag än råkade ha på mig. Som tur var fick hon syn på nåt blänkande och blev distraherad innan jag lyckats fumla fram min nyckelknippa ur fickan.

Även om det är lockande att vilja dölja alla våra små skavanker så kanske en del borde få förbli där de är, för allmän beskådan. Vore det inte bättre att lära sig leva med dem? Bygga vårt självförtroende på annat än om vi råkar ha en bra "hårdag". Vi kommer ändå aldrig bli som det vackra folket vi ser på TV. Varför skulle vi vilja det?