Nikotinmonster, del 1.

Aftonbladet gör mig aldrig besviken med att göra mig besviken. Jag vet att de alltid kommer att kunna underträffa sig själva på något vis. Rapporteras det inte om tragedier från "Dödens hus" eller trafikolyckor på "Dödens väg" så varnas det för "Dödens cocktail". Med tanke på alla själar som måste skördas varje dag så är Döden förvånansvärt aktiv på andra håll. Att lyckas tillskansa sig så mycket egendom och fritid på äldre dar. Beundransvärt.

Jag satt i dagarna och surfade runt på Aftonbladet.se. I brist på allting annat, när Internets källor av underhållning totalt sinat, då vänder jag mig till Aftonbladet. För sensation och möjligheten att bli rejält upprörd över helt idiotiska ting. Under ett möte på redaktionen (som förr i världen hade varit rökfyllt) så har de nu bestämt sig för att ge sig på rökare, än en gång.

Folkhälsoinstitutet har återigen sammanställt statistik och presenterat det som otvetydiga fakta. Denna gång har de inte ens försökt stärka argumentet med korrelation. Nu räcker det med att bara presentera siffror och en hypotes. Knyta ihop dem på något vis? Vad är det för förbannat knarkarsnack? Publicera!

Låt oss ta en snabb liten titt tillbaka i tiden på föregående kampanjer mot rökning.

Först var argumentet att rökning leder till cancer. Inte bara ökar chanserna för att drabbas av lungcancer. Nej nej, det var en helt 100% garanterad oundviklighet att du som rökare skulle få lungcancer och dö en plågsam och hemsk död. Om nu Döden hinner med dig, han är för tillfället i Sveg och blandar till "Dödens köttfärs".

Sen var argumentet att du var osexig och töntig och ofräsch om du rökte. Föga träffande för mig då jag är alla tre oavsett om jag har en cigarett i munnen. Med en tänd bit tobak i käften kanske jag kan värja mig från ytliga idioter som låter sina definitioner av attraktion dikteras av modetidningar och kvällspressen. Som sista utväg kan jag bränna dem med fimpen och låta ett kväde av rökhosta kombinerat med maniskt skratt skrämma dem till flykt.

Nu är vi alltså inne på kostnadsargumentet. Där det påstås att både arbetsgivare och samhället drabbas rejält av rökares själviskhet i att vilja få slappna av emellanåt. Vi som avnjuter nikotin måste alltså tänka på de ekonomiska konsekvenser denna last får för samhället. Vi borde rent av själva få betala för alla framtida teoretiska kostnader detta leder till. Bra. Men låt mig då presentera en lista med människor som också borde få sig en rejäl avhyvling för att deras aktiviteter kostar samhället pengar och resurser.

- Idrottande friskusar som skadar rygg och leder. Även de borde tvingas stå för sin egen vård. Vård som enbart krävs till följd av den livvstil de haft. Varför ska jag betala för någon fotbollsspelares knäoperation när jag inte ens gillar fotboll? Om de skadat benet borde de skjutas likt en travhäst vars liv inte längre tjänar dess ägare.

- Folk som dricker alldeles för mycket på helgen. Nej, att det är rödvin gör inte saken bättre. Häver du i dig en hel bag-in-box på en till två dagar dricker du inte hälsosamt. Så alla kontorsarbetande helgalkisar som får skrumplever får klara sig själva.

- Människor som äter alldeles för mycket fet mat och socker. Äter du pizza mer än en gång i månaden är det bäst att du från och med nu börjar lära dig hur man utför en bypass-operation i ditt eget garage. Hjärt- och kärlsjukdomar är trots allt den ledande dödsorsaken i Sverige. Rökning spelar naturligtvis en roll här.

Och där kommer vi smidigt tillbaka till felet i huvudartikeln. Att rökare på något vis skulle kosta arbetsgivare pengar är inte styrkt eller ens särskilt trovärdigt. Jag kan i ärlighetens namn inte minnas ett enda jobb jag haft där någon av de anställda utfört mer än 45 minuter effektivt arbete om dagen. Vare sig de varit rökare, icke-rökare, köttätare, veganer, tjockisar eller muskelknuttar. Att rökare tar ut fler sjukdagar per år beror nog snarare på en helhetlig livsstil, där kost och dryckesvanor spelar en större roll, än själva rökandet i sig.

Det viktigaste är hur mycket jobb som blir gjort, inte hur mycket tid som läggs på det.

Konsten att glupskt sluka och sörpla.

Min aptit sjunker vanligtvis i jämn takt med ökande temperatur. På vinterhalvåret tycks jag kunna äta i princip hur mycket som helst. Och av ren princip, ska kanske tilläggas. På vintern äter man! Lägger på sig några extra kilo för att hålla kylan ute. Under sommaren beror minskningen i näringsintag på att den svenska kosten inte längre faller mig i smaken, medan jag konstant svettas. Vem vill svulla i sig en gedigen tallrik raggmunkar medan alla väck och ytor på ens kropp är täckta med svett? Jag har även en smygande misstanke att mängden vatten, juice, saft, läsk och öl som fyller upp magsäcken lurar min kropp till att tro sig vara mätt och belåten.



Så är dock inte fallet här på cypriotisk mark. Mängden vätska jag intar avdunstar eller upptas omedelbart. Hungern består. Denna mättas med åtskilliga portioner av kött och tzatziki i varierande intervaller. Min käft har avverkat ansenliga volymer medelhavsmat de senaste veckorna. Jag lever drömmen. Drömmen om "all inclusive" utan en massa störande britter i rummet bredvid eller tyskar som brer ut sig över hela poolområdet.

Det enda problemet är besattheten kring oliver. Bevare mig väl. Deras karaktär är bara underlig och alldeles för stark. Som om de lösgjorts från Lucifers nedre regioner. De faller många i smaken, naturligtvis, men måste de förekomma i varenda maträtt? Vare sig de är berättigade eller inte med sin närvaro så finner man dem där. Dolda som små försåtmineringar. Efter en liter eller två av billigt vin slutar jag dock bry mig och gluffsar i mig dem utan större eftertanke. Tur är väl det. De innehåller massvis med vatten.

Hjärnfisar.

På toaletten får jag möjlighet att i ett isolerat tillstånd begrunda en serie av underliga tankar. Idéer jag normalt sett inte får möjlighet att utveckla då jag blir distraherad av annat- och andra. Så fort mina skinkor nuddar den där kalla sitsen infinner sig en tystnadens stämning. Inte på ett negativt vis. Utan snarare en fridfull känsla av att få befinna sig i ett lugn. Förhoppningsvis utan en följande storm i porslinsskålen jag siktar på.



Senast satt jag och förundrades över hur road jag kan bli av slumpmässiga historiska fakta som tråkar ut de flesta, inklusive min kära sambo. Och hennes familj. Fakta som inte fyller någon funktion i sig, eller kan tänkas göra det över någon överskådlig framtid. Men när jag läser/hör dem blir jag omedelbart fylld med en glädje och vill dela med mig av dem till andra. Visste ni t.ex att John Wilkes Booth (mannen som sköt Abraham Lincoln) hade en äldre bror vid namn Edwin? Som mitt under brinnande inbördeskrig befann sig vid en tågstation i Jersey City där han såg en ung man trilla ner på rälsen. Förskräckt hoppar han efter och lyckas släpa undan den blåslagna och förvirrade ynglingen precis innan han skulle krossats av ett lokomotiv. Den unga herrens namn? Robert Todd Lincoln, Abraham Lincolns äldste son.

Abraham Lincolns mördare kanske hade behövt få skita lite oftare och därmed skjutit mer sällan. Faciliteterna för sådant måste ha varit hemskt primitiva under hans levnadstid. Att han skulle ha försökt undvika att slita ner sex lager tjockt ylletyg flera gånger om dagen under sådana omständigheter, bara för att få lätta på trycket och kanske filosofera en anning, är inte en helt absurd tanke. Förstoppad och rasist lär inte vara en bra kombination. För någon inblandad.

"Intressant!" -  tänker jag för mig själv, mellan krystningarna. Jag börjar begrunda livets mönster och hur otroligt det är att tillfälligheter kan omforma människors liv. Fylld med en något större livsglädje och ett lättare språng, delvis för att en vikt lättats om inte från mina axlar så en annan region av min kropp, genomför jag den lilla ritualen jag alltid genomför mot slutet av ett toalettbesök. Två små kluttar flyttande tvål, en i vardera handflata, som jag sedan sammanför under vattenstrålen. Medan det enda ljudet i rummet är av vatten som far ner i avloppet lekar jag att mina intvålade händer är två uttrar som brottas. En fantasi som jag ständigt återkommer till inom vattenklosettens fridfulla väggar.

En utter gör trots allt ingen förnär.

Träjd-mark.

Att se en barndomshjälte på deckis gör mig ledsen i ögat. Men vänta? Det är inte Mario, det är hans ondskefulla kusin Marco som försöker sälja undermålig pasta till folket. Lömskt.

"Mamma mia! That's a spicy copyright infringement!"

Willy:s, företaget som varken bryr sig om korrekta svenska suffix eller upphovsrättsliga konsekvenser. Rebeller i livsmedelsindustrin. Utan fruktan eller sunt förnuft. Nästa vecka hoppas jag hitta Sonic-pulversoppa i hyllorna. Ursäkta, "Seismic"-pulversoppa så klart.

PP.

Jag tänker rösta på Piratpartiet. Är detta intressant i sig? Inte för mer än jag själv, förmodligen. I mitt korta liv har jag lyckats pricka in röster i både riksdag, landsting, kommun och EU-val för vänsterblocket. Men nu är alltså denna trend för första gången bruten. Det blir en försmädlig liten röst på Piratpartiet. Tydligen.

Anledningarna är flera. Kortfattat handlar det hela om en missnöjesröst angående frågor jag anser enormt viktiga för mig själv och den framtida demokratin. Något som tycks gå helt förbi flera, framförallt högerinriktiga, människor. De brölar ur sig - "Nämen va? De har ju bara en fråga! Allt det andra då?" och det hela skulle säkert följas upp av "Äru dum i huvet?" om de inte kommit på sig själva.

Att vi idag ska hota mer av vår personliga integritet på grund av fildelning än vi någonsin gjort för faktiska hot vår nation stått inför, så som fascism och kommunism, finner jag otroligt olustigt och oroväckande. Att tro att den enda frågan PP driver är The Pirate Bays fortsatta spridning av upphovsrättsskyddat material på internet är inte bara en grav missuppfattning, det är nästintill kriminell idioti.

Bör lagen spegla den moral människor i vårt samhälle hyser? Tycker du att din personliga frihet är viktigare än profiten för en industri som inte längre fyller någon funktion? Vill du undvika att förstöra den mest inflytelserika tekniska innovation mänskligheten frambringat sen tryckpressen? Är svaret ja på dessa frågor bör du undra vad i helvete det är våra folkvalda representanter pysslar med. Blockmongons politiska moraliserande undanbedes.

Om man ska vara ett enfrågeparti är frihet en lagom stor fråga.