Uslingen.

I affären upptäcker jag att en man virrar omkring. Han är vad många skulle beskriva som "ovårdad", "sjabbig" eller rätt och slätt en "alkis". Otvättat hår, smutsiga kläder, en flackande blick och en hållning enbart år av missbruk och misshandel av sin egen kropp kan producera. Han samtalar lite försiktigt med en gammal dam som inte verkar allt för intresserad. Tanten försöker närmast desperat dra sig undan från ett samtal som uppenbart gör henne obekväm, men samtidigt känner hon sig tvingad att förbli artig. En vardagsstrapats av stora mått. Något enbart en sann nordbo skulle kunna klara av.

Jag drar förbi med raska steg, i min jakt på de varor som är å så viktiga för mig. Ett paket pulversoppa som ska få bli min middag. En middag jag ska förtära medan jag sitter och stirrar på klockan i vardagsrummet. Det kan jag bara inte gå miste om! Jag har inte tid att lägga märke till andra människor.

I min stress tappar jag bort mig och börjar leta i fel avdelning, på inkorrekt sida, ovanpå hyllor där soppa aldrig har förvarats eller någonsin kommer att vistas. Nu vet jag inte längre vart jag befinner mig någonstans i butikens planlösning. Är jag i spannmålsdelen? Vart i helvete är sopporna? Kunde de ha byggt den här affären mer förvirrande? Översikten är lika med noll.

Jag susar förbi lodisen igen. Nu står han och försöker prata med en anställd tjej. Greppandes en liter mjölk i ena handen försöker han fråga efter någonting. Han har varit snabb, hela vägen bort till mejerihyllan och tillbaka. Det reflekterar inte väl över min egen kondition. Även den yngre tjejen verkar mindre road av fyllots oerhörda framfusighet i att försöka samtala med henne. Hon ger ifrån sig ett nervöst och ansträngt leende och låtsas vara ytterst upptagen med att fylla på en hylla som redan är staplad till kanten. Viktiga uppgifter som ej kan låta vänta på sig.

Mitt nästa steg för mig runt hörnet, till mitt eftersökta mål, pulversopps-Mekka. Ner med varorna i korgen, omedelbums. Jag orkar inte ens stå och våndas över vad det är för smak som ska få smeka min gom. Bara det är soppigt och varmt så är jag numera nöjd. Hemåt, mot halvfabrikatens extas!

Vid kassan är han där återigen. Vid en butiksanställd som övervakar kassorna för "självscanning". Så att ingen bov försöker smuggla ut shiitakesvamp som morötter. Ett brott som säkerligen bestraffas med stegling. Självscanning, ännu en briljant och tidssparande lösning som borde säkerställa att jag är ute härifrån på nolltid.

Mannen talar med en hackig finsk dialekt. Lågmält och nästan försynt. Han gestikulerar mot sin handled. Mellan pipen som signalerar att mina varor lästs in med en laserstråle så hör jag vad det är han frågar efter. Han vill veta vad klockan är. Och jag inser att det är vad han frågat alla de andra människorna i butiken. Men egentligen frågar han enbart efter lite mänsklig kontakt. Tur att vi har så mycket viktigare saker för oss, med vår sparade tid.