Uslingen.

I affären upptäcker jag att en man virrar omkring. Han är vad många skulle beskriva som "ovårdad", "sjabbig" eller rätt och slätt en "alkis". Otvättat hår, smutsiga kläder, en flackande blick och en hållning enbart år av missbruk och misshandel av sin egen kropp kan producera. Han samtalar lite försiktigt med en gammal dam som inte verkar allt för intresserad. Tanten försöker närmast desperat dra sig undan från ett samtal som uppenbart gör henne obekväm, men samtidigt känner hon sig tvingad att förbli artig. En vardagsstrapats av stora mått. Något enbart en sann nordbo skulle kunna klara av.

Jag drar förbi med raska steg, i min jakt på de varor som är å så viktiga för mig. Ett paket pulversoppa som ska få bli min middag. En middag jag ska förtära medan jag sitter och stirrar på klockan i vardagsrummet. Det kan jag bara inte gå miste om! Jag har inte tid att lägga märke till andra människor.

I min stress tappar jag bort mig och börjar leta i fel avdelning, på inkorrekt sida, ovanpå hyllor där soppa aldrig har förvarats eller någonsin kommer att vistas. Nu vet jag inte längre vart jag befinner mig någonstans i butikens planlösning. Är jag i spannmålsdelen? Vart i helvete är sopporna? Kunde de ha byggt den här affären mer förvirrande? Översikten är lika med noll.

Jag susar förbi lodisen igen. Nu står han och försöker prata med en anställd tjej. Greppandes en liter mjölk i ena handen försöker han fråga efter någonting. Han har varit snabb, hela vägen bort till mejerihyllan och tillbaka. Det reflekterar inte väl över min egen kondition. Även den yngre tjejen verkar mindre road av fyllots oerhörda framfusighet i att försöka samtala med henne. Hon ger ifrån sig ett nervöst och ansträngt leende och låtsas vara ytterst upptagen med att fylla på en hylla som redan är staplad till kanten. Viktiga uppgifter som ej kan låta vänta på sig.

Mitt nästa steg för mig runt hörnet, till mitt eftersökta mål, pulversopps-Mekka. Ner med varorna i korgen, omedelbums. Jag orkar inte ens stå och våndas över vad det är för smak som ska få smeka min gom. Bara det är soppigt och varmt så är jag numera nöjd. Hemåt, mot halvfabrikatens extas!

Vid kassan är han där återigen. Vid en butiksanställd som övervakar kassorna för "självscanning". Så att ingen bov försöker smuggla ut shiitakesvamp som morötter. Ett brott som säkerligen bestraffas med stegling. Självscanning, ännu en briljant och tidssparande lösning som borde säkerställa att jag är ute härifrån på nolltid.

Mannen talar med en hackig finsk dialekt. Lågmält och nästan försynt. Han gestikulerar mot sin handled. Mellan pipen som signalerar att mina varor lästs in med en laserstråle så hör jag vad det är han frågar efter. Han vill veta vad klockan är. Och jag inser att det är vad han frågat alla de andra människorna i butiken. Men egentligen frågar han enbart efter lite mänsklig kontakt. Tur att vi har så mycket viktigare saker för oss, med vår sparade tid.

Missförstå mig lätt.

Kommer det någonsin gå att kommunicera med en annan människa på ett meningsfullt vis? När ett missförstånd så snabbt leder till frustration och ilska? När en bekant bubblande känsla av förtvivlan, med rester av osäkerhet, gurglar upp in i hjärnan och sköljer ut allt annat? Inklusive sunt förnuft.

Små ord som misstolkas. Saker som sägs i fel tonläge. Blickar som riktas åt fel håll i fel nanosekund. Gestikuleringar som blir för stora och yviga och framhäver någonting som egentligen inte ens finns där. Som en illusionist i världsklass. En semantikens Houdini som slår sig själv i knopar utan att veta om det. Övertolkande, överanalyserande, och överreaktioner från min sida. Alla dessa saker blir till en virvel av missförstånd där ingenting kan urskönjas.

Det vore enklare om man kunde ha någon slags penis-hästsvans-nerv som i vissa halvkassa scifi-filmer och bara direkt koppla in sig i någon annans medvetande. Se vad de egentligen menade. Få svårförmedlade koncept direkt överförda till sig utan alla de feltolkningar som uppstår när de färdas fram och tillbaka via tunga och öra och gest. Att ett ord kan betyda en mängd olika saker som inte står definierade i ett lexikon är ibland ytterst förvirrande. Utmattande till och med.

Men samtidigt är det förunderligt. Varje litet ord som stammas fram blir en stor händelse. En stapplande mening blir ett äventyr större och mer betydande än något Simbad någonsin fäktat sig genom. När en tanke till sist har presenterats finner jag mig mer exalterad än av allt annat jag kan tänkas insupa genom mina sinnen. Det är något tilltalande med mystiken i att två separata fysiska varelser försöker att kommunicera och utvecklas, tillsammans.

Tystnaden har även sitt att säga. Saker jag inte vågar tala om tär på mig. De ligger där och nästan ber om att få bli uppmärksammade. Som ett pubishår på ett tangentbord i en datorsal. Du vill inte låta din blick söka sig dit, men likväl ligger det där (i sin krullighet) och förstör för alla. Jag vågar inte ens blåsa bort det i rädslan att det ska virvla upp in i näsan på mig och krossa de förhoppningar jag haft för dagen. När man inhalerat en annan persons pubishår är dagen mer eller mindre över... En något ansträngd liknelse som få kommer att begripa. Även jag, så här i efterhand.

Fegheten i att inte våga säga någonting förvandlas så lätt till osäkerhet. Sipprandes ner; in i alla vrår. Där den får ligga i mörkret och jäsa sig till sin mer förädlade variant - vår vän förtvivlan. Redo att forsa fram vid nästa olämpliga tillfälle. Likt explosiv diarré i vita byxor, under en begravning. En varm känsla som inte är fullt lika välkommen som andra.

Ett underfundigt litet leende riktas mot mig. En akut mental åderlåtning utförs från andra sidan rummet. Kaoset förvandlas till lugn. Och jag inser att det är min lott i livet att tampas med sånt som för andra verkar komma helt naturligt. Samt att jag ibland är en stor gnällig fjant.

Telepati ter sig simpelt i jämförelse.