Nedan följer en liten lista (i ingen speciell ordning) av saker som gör mig nervös, allmänt förvirrad eller livrädd. De skiftar mellan irrationella och helt sunda. Med en betoning på det förstnämnda.

Emellanåt får jag en stark känsla av att världen antingen håller på att bli dummare eller jag smartare. Vilket av de två som vore att föredra vill jag inte ens begrunda.
Att jag aldrig har ägt en hoppstylta och att tillfället för att göra det sedan länge är förbi. En vuxen man på en sådan skickar signaler av att någonting är akut fel och att du omedelbart borde lämna området.
Jag har länge tröstat mig med att när min vikt ökar så minskar chanserna för att jag ska bli kidnappad. På senare tid har jag fått en smygande misstanke av att det kanske inte riktigt stämmer.
Att få riktigt bra nyheter medan jag är i ett litet rum med en fungerande takfläkt och hoppa upp med armarna i luften utan att tänka mig för. Jag har stor användning för både mina händer och fingrar.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna ge mun-mot-mun-metoden på ett djur. Inte ens ett älskat husdjur i en allvarlig situation. Det är inte för att tanken i sig äcklar mig eller att jag tycker mig stå över hela grejen. Rädslan ligger i att jag tror mig kunna av misstag andas in min själ i djuret. Och därmed göra detta djur vis och självmedveten. En hund borde få förbli en hund, med all glädje det innebär.
En viss kurrande mages frånvaro, saknaden därav och att jag aldrig kommer att kunna sova ordentligt utan den.

Sådär, nu känns allting lite bättre.

Yoghurtspasm