Minimalt digitalt.

Nu är jag på't igen och ska försöka sammanställa och kommentera det moderna livet. Vad släpar jag ut denna gång tro? Något ovidkommande fenomen jag delar enbart med ett fåtal underliga individer eller möjligtvis en övergripande och ytterst abstrakt princip/ideal vars analyserande kommer få till gagn? Bit på naglarna, låt pirret i maggropen börja på allvar och läs vidare.

Digitala foton och de inställningar vi har till dem tycks för mig vara utomordentligt osammanhängande. Vi är utan tvekan den generation som har tagit (samt figurerat) i flest bilder i världshistorien. En enda ovanligt lyckad och alkoholfylld helg kan idag producera fler bilder på våra små plyten än vad som finns sammanlagt av våra far- eller morföräldrars hela existens. Med möjliga undantag för deras eventuella begravningar. Om det räknas.

Aldrig förr har möjligheten funnits för gemene man att utan problem kunna knäppa iväg hundratals bilder. Vare sig det är av den mest speciella dagen i deras liv eller ingenting särskilt alls. Vi tycks vara närmast besatta vid att låta varje sak förevigas för all framtid. Eller?

Då vi förr i tiden dramatiskt hade bränt upp bilder på flickvänner, pojkvänner eller älskare som sårat oss låter vi idag enbart ett klick radera dessa människor ut ur våra liv. Om detta är ett uttryck för hur lättsinnigt allting blivit eller om det alltid varit så här låter jag vara osagt. Det tycks dock rätt märkligt att vi idag utan större eftertanke så fullständigt kan avlägsna någon ur vår personliga tidslinje. Utan att ens behöva leta efter en sax som är vass nog. Utan att gräva fram en tändare ur fickan. En person som vi tidigare så målmedvetet dokumenterat ur alla möjliga tänkbara vinklar finns inte längre avbildade. Allt inom en millisekund.

Redigerar vi våra liv? Har de blivit bättre på grund av denna otroliga makt till censur och presentation av oss själva i "bästa" möjliga dager? Denna eviga formgivning och omformning av vår digitala profil verkar istället för att mejsla fram något bestående och attraktivt bryta ner det till något odefinierbart och lättglömligt.

Allt detta tillsammans med att gissningsvis ingen gör ordentliga säkerhetskopior på sina originalbilder lär se till att mycket lite finns kvar när även vi en dag är gamla och grå. Det är nästintill garanterat att hårddiskar kommer att krascha, datorer försvinna i flyttlass eller med okända tjuvar och att de webbsidor vi idag förlitar oss på någon gång i framtiden kommer att stänga ner sina servrar. Det bästa av våra liv kommer att leva kvar i en handfull blogginlägg och sönderkomprimerade bilder från Facebook. Den digitala revolutionen riskerar att devolvera det kristallklara ner till någonting oigenkänligt

Ibland känns det som om det enda jag kommer att ha kvar av min ungdom är suddiga bilder av människor jag knappt minns. Sedan, helt slumpmässigt och plötsligt, träffar man på en ny underbar person. Allting tycks bli desto ljusare och klarare och mer tydligt. Gamla minnen väcks till liv som aldrig förr. Virvlandes, fläktandes, unkna som uppfriskande, de hamnar alla tillsammans i en helt ny formation med dessa alldeles purfärska intryck. Jag vill inte glömma någonting.

God jul.

Filmbestyr.

Jag har de senaste veckorna givits tillfälle att få arbeta (experimentera, för att vara mer exakt) med HD-video iochmed produktionen av en kortfilm där jag agerar A-foto, regissör och redigerare. Det hela blev lite av en bekräftelse på det jag redan kan och har med mig från standardupplösningens glada dagar. Samtidigt blev det också utvecklande då jag tvingats tänka om en del detaljer samt komma runt nya utmaningar som formatet för med sig. Det är helt enkelt betydligt mycket svårare att fuska sig genom vissa problem. Framförallt problem rörande ljussättning. Ska det bli optimalt tvingas du dränka bilden i ljus, som en gassande dag på savannen.

Protagonisten, likt regissören, är härjad.

Där tidigare mer lågupplösta format gett mig möjlighet att halvdant mosa mig genom, hoppas på det bästa och dölja underexponering genom filter-hantering eller färgkorrigering är jag nu tvungen att lägga betydligt mycket mer tid och eftertanke. Varenda liten skavank, vare sig bildbrus eller blocking, syns nu med smärtsam högupplöst tydlighet. Dessutom är auto-focus på kameran i fråga, en Panasonic AG-HMC151E, bland det värsta jag någonsin träffat på. Det var som att brottas med en inoljad utter. Inte ens push auto fungerade korrekt. Till sist fick jag ge upp och ratta runt på fokusringen. Något som är betydligt mycket svårare än det låter i en hel del situationer. T.ex på en stadsbuss där du kastas runt som en trasdocka, i en torktumlare, som sparkas ner för en trappa, på en båt i hög sjö.

Bokeh, i all sin trendiga härlighet.

Redigering i HD är dock enormt underlättat gentemot föregångare. Jag tvingas inte längre sitta och spola fram och tillbaka på högar av DV-band i jakt på rätt klipp. Tack gode gud. Att höra det där tjutande surret från mekaniken ger mig mardrömmar och en lite lös mage. Något som inte skulle ha artat sig väl på den tidigare nämnda bussfärden.

Rött, en signalfärg.

Färgdjup och kontrast kan med lite hjälp av korrigering i efterhand bli riktigt maffigt. Den här förtjusande unga kvinnan, även känd som "min flickvän", fick agera kärleksintresset i filmen. Som belöning fick hon ett par ordentliga glamourklipp. Inte för att hon behöver något sådant? Hon står bakom mig nu eller hur?

Blått, inte en signalfärg men färgen för kvällning.

Allt som allt, ett väldigt roligt projekt. Nu återstår bara ljudläggningen. Som tur var är det inte mitt huvudansvar. Så jag kan istället luta mig tillbaka, ta en kopp kaffe och börja skrika ut direktiv och uppmaningar åt folk till dess att de tröttnar på mig.