Minimalt digitalt.

Nu är jag på't igen och ska försöka sammanställa och kommentera det moderna livet. Vad släpar jag ut denna gång tro? Något ovidkommande fenomen jag delar enbart med ett fåtal underliga individer eller möjligtvis en övergripande och ytterst abstrakt princip/ideal vars analyserande kommer få till gagn? Bit på naglarna, låt pirret i maggropen börja på allvar och läs vidare.

Digitala foton och de inställningar vi har till dem tycks för mig vara utomordentligt osammanhängande. Vi är utan tvekan den generation som har tagit (samt figurerat) i flest bilder i världshistorien. En enda ovanligt lyckad och alkoholfylld helg kan idag producera fler bilder på våra små plyten än vad som finns sammanlagt av våra far- eller morföräldrars hela existens. Med möjliga undantag för deras eventuella begravningar. Om det räknas.

Aldrig förr har möjligheten funnits för gemene man att utan problem kunna knäppa iväg hundratals bilder. Vare sig det är av den mest speciella dagen i deras liv eller ingenting särskilt alls. Vi tycks vara närmast besatta vid att låta varje sak förevigas för all framtid. Eller?

Då vi förr i tiden dramatiskt hade bränt upp bilder på flickvänner, pojkvänner eller älskare som sårat oss låter vi idag enbart ett klick radera dessa människor ut ur våra liv. Om detta är ett uttryck för hur lättsinnigt allting blivit eller om det alltid varit så här låter jag vara osagt. Det tycks dock rätt märkligt att vi idag utan större eftertanke så fullständigt kan avlägsna någon ur vår personliga tidslinje. Utan att ens behöva leta efter en sax som är vass nog. Utan att gräva fram en tändare ur fickan. En person som vi tidigare så målmedvetet dokumenterat ur alla möjliga tänkbara vinklar finns inte längre avbildade. Allt inom en millisekund.

Redigerar vi våra liv? Har de blivit bättre på grund av denna otroliga makt till censur och presentation av oss själva i "bästa" möjliga dager? Denna eviga formgivning och omformning av vår digitala profil verkar istället för att mejsla fram något bestående och attraktivt bryta ner det till något odefinierbart och lättglömligt.

Allt detta tillsammans med att gissningsvis ingen gör ordentliga säkerhetskopior på sina originalbilder lär se till att mycket lite finns kvar när även vi en dag är gamla och grå. Det är nästintill garanterat att hårddiskar kommer att krascha, datorer försvinna i flyttlass eller med okända tjuvar och att de webbsidor vi idag förlitar oss på någon gång i framtiden kommer att stänga ner sina servrar. Det bästa av våra liv kommer att leva kvar i en handfull blogginlägg och sönderkomprimerade bilder från Facebook. Den digitala revolutionen riskerar att devolvera det kristallklara ner till någonting oigenkänligt

Ibland känns det som om det enda jag kommer att ha kvar av min ungdom är suddiga bilder av människor jag knappt minns. Sedan, helt slumpmässigt och plötsligt, träffar man på en ny underbar person. Allting tycks bli desto ljusare och klarare och mer tydligt. Gamla minnen väcks till liv som aldrig förr. Virvlandes, fläktandes, unkna som uppfriskande, de hamnar alla tillsammans i en helt ny formation med dessa alldeles purfärska intryck. Jag vill inte glömma någonting.

God jul.