När ingen annan ser.

Ibland gör jag underliga saker när det inte finns någon annan i närheten som kan döma mig. Små saker jag håller för mig själv som ingen annan människa har fått beskåda. Obetydliga rörelser, underliga läten och betéendemässiga oegentligheter som kanske skulle göra mig än mer socialt utstött, om de var frekventa. Även om de förmodligen inte skulle var direkt förnärmande för andras ögon eller konstiga nog för att kunna anses läskiga. De är enbart mitt obehindrade sätt att uttrycka mig på - på mitt vis.

De är mina hemligheter. Aktiviteter som gör att jag känner mig trygg och inte fullständigt utlämnad och öppen för andras tolkningar av mig som person. "Jasså, du tror du känner mig? Men det här vet du inte om i alla fall!" tänker jag för mig själv när någon lägger fram en bild av mig som är aningen för träffande och obekväm. Då har jag åtminstone mitt alldeles egna lilla tal- och kroppsspråk som jag kan falla tillbaka till.

Det grundar sig delvis i rädslan av att vara helt känd för någon annan. Att ha fått varje skrymsle utforskat och katalogiserat i en stor tabell av saker jag skulle vara eller definitivt inte är. Tänk om sådan kunskap omedelbart gör mig ointressant i den personens ögon? Misstanken är att de upptäcker hur försvinnande lite det faktiskt finns bakom min ruffsiga frisyr, popkulturella kunskaper och relativt skarpa sinne. Bortom vilar en förtvinad ödemark av ouppfylld potential och avmattade ambitioner. Tråkigheternas postapokalyps.

Den andra delen är känslan jag får av att det finns saker som inte kan förmedlas med allmänt vedertagna metoder. Läten, gester och ord som ingen annan använder men som jag tycker fungerar allra bäst för att kunna artikulera precis vad jag tänker och känner. Rappakalja med mer tyngd och innebörd för mig än det mest välsmidda ord i något språk. Saker som bara jag kan förstå men ändock måste uttalas. Att dansa ut ur duschen och låtsas att min penis är en laserpistol (med medföljande ljudeffekter) är en sak som för mig inte skulle kunna ersättas med tama ord eller blek mimik. Det måste utföras, med god vigör.

Gör andra så här? Har de små stunder av privat hängivelse till att uppföra sig precis så som det faller dem in? Rullar de runt på mattan, lägger sig på rygg och stirrar upp i taket medan de dagdrömmer sig bort, med dammråttor kvar i håret? Bryter de någonsin av en banan på mitten och ger ifrån sig sin bästa imitation av ett super-mega-ultra-starkt muterat monster? Petar de sig i näsan och äter det? Fiser de i badkaret och njuter lite av lätet och lukten? Har de små monologer för sig själva medan de vankar fram och tillbaka, för att reda ut en till synes bra idé som precis uppenbarat sig? Och alla andra tänkbara sätt de kan uttrycka sig på medan de befinner sig i en stund av ensamhet? Jag hoppas det.

Om det är en universell upplevelse att ha små "dumheter" för sig i det privata kan jag förstås bara spekulera i. Men de gånger jag oanmält klivit in i ett rum och funnit en familjemedlem/vän/sambo småpratandes för sig själv ser jag som ett tecken på att jag inte är helt ensam i att vara en jävligt underlig typ. Det är en bejakande tanke att alla är knäppa, störda och besynnerliga. På sitt egna vis.

- Stay black!

Missförstå mig lätt.

Kommer det någonsin gå att kommunicera med en annan människa på ett meningsfullt vis? När ett missförstånd så snabbt leder till frustration och ilska? När en bekant bubblande känsla av förtvivlan, med rester av osäkerhet, gurglar upp in i hjärnan och sköljer ut allt annat? Inklusive sunt förnuft.

Små ord som misstolkas. Saker som sägs i fel tonläge. Blickar som riktas åt fel håll i fel nanosekund. Gestikuleringar som blir för stora och yviga och framhäver någonting som egentligen inte ens finns där. Som en illusionist i världsklass. En semantikens Houdini som slår sig själv i knopar utan att veta om det. Övertolkande, överanalyserande, och överreaktioner från min sida. Alla dessa saker blir till en virvel av missförstånd där ingenting kan urskönjas.

Det vore enklare om man kunde ha någon slags penis-hästsvans-nerv som i vissa halvkassa scifi-filmer och bara direkt koppla in sig i någon annans medvetande. Se vad de egentligen menade. Få svårförmedlade koncept direkt överförda till sig utan alla de feltolkningar som uppstår när de färdas fram och tillbaka via tunga och öra och gest. Att ett ord kan betyda en mängd olika saker som inte står definierade i ett lexikon är ibland ytterst förvirrande. Utmattande till och med.

Men samtidigt är det förunderligt. Varje litet ord som stammas fram blir en stor händelse. En stapplande mening blir ett äventyr större och mer betydande än något Simbad någonsin fäktat sig genom. När en tanke till sist har presenterats finner jag mig mer exalterad än av allt annat jag kan tänkas insupa genom mina sinnen. Det är något tilltalande med mystiken i att två separata fysiska varelser försöker att kommunicera och utvecklas, tillsammans.

Tystnaden har även sitt att säga. Saker jag inte vågar tala om tär på mig. De ligger där och nästan ber om att få bli uppmärksammade. Som ett pubishår på ett tangentbord i en datorsal. Du vill inte låta din blick söka sig dit, men likväl ligger det där (i sin krullighet) och förstör för alla. Jag vågar inte ens blåsa bort det i rädslan att det ska virvla upp in i näsan på mig och krossa de förhoppningar jag haft för dagen. När man inhalerat en annan persons pubishår är dagen mer eller mindre över... En något ansträngd liknelse som få kommer att begripa. Även jag, så här i efterhand.

Fegheten i att inte våga säga någonting förvandlas så lätt till osäkerhet. Sipprandes ner; in i alla vrår. Där den får ligga i mörkret och jäsa sig till sin mer förädlade variant - vår vän förtvivlan. Redo att forsa fram vid nästa olämpliga tillfälle. Likt explosiv diarré i vita byxor, under en begravning. En varm känsla som inte är fullt lika välkommen som andra.

Ett underfundigt litet leende riktas mot mig. En akut mental åderlåtning utförs från andra sidan rummet. Kaoset förvandlas till lugn. Och jag inser att det är min lott i livet att tampas med sånt som för andra verkar komma helt naturligt. Samt att jag ibland är en stor gnällig fjant.

Telepati ter sig simpelt i jämförelse.