Det tunna livet.

Forskare experimenterar med att försöka radera specifika negativa minnen ur människors sinnen. Positivt för en del människor, naturligtvis. En frälsning för individer som utsatts för övergrepp och trauman som för alltid kommer att hemsöka dem och sabotera deras möjligheter till välmående. Det som gör mig rädd och besviken är att vanliga människor som vanligt vill ta den enkla utvägen. Det som inte kräver arbete eller ansträngning. I ett evigt sökande på oförtjänt glädje och njutning. Utan negativa konsekvenser.

En skrämmande hög siffra av självömkan.

Livet består av en serie stunder. Korta som långa. Ögonblick som är lika flyktiga som de minnen de lämnar kvar. Situationer som tycks pågå precis hur länge som helst och aldrig riktigt försvinner från ditt medvetande. Goda upplevelser som alltid kommer att fungera som en reservoar ur vilken du kan hämta en liten gnutta glädje. På ett snarlikt vis nyttjas dina mest negativa förkrossande motgångar. De stärker dig för nästa gång du möter någonting som tycks oövervinnerligt. De bildar alla en arsenal för att kunna bekämpa det värsta i livet.

Hur kliché det än må låta så tycks det för mig inte finnas någon mening med glädje utan sorgen som kontrasterar den. Vad finns det för känsla av belöning, stolthet och förundran över de mest speciella samt lyckliga ögonblicken i ditt liv om de bara existerar för sig själva? Separerade från verkligheten. Alla dina sammanställda minnen är då inte mer än en fluffig liten boll av njutning svävande i ett vakuum. Fyller det en funktion? Formar de en karaktär? Knappast.

Om livet saknar en övergripande mening. Om det inte finns någon högre makt som styr våra omständigheter och öden. Då är livet bara en process - (en för oss lång) upplevelse stundtals fylld med förblindande eufori eller smärta. Att ta bort, radera, förtränga eller "gå vidare" är inte mer än att förminska ner livet till någonting ovidkommande och tunt. Till något som knappt ens är verkligt längre. En morfad, steril och plastig attraktion på Disneyland istället för en levande plats som ibland luktar lite unket.

Tillsammans fungerar alla minnen som ett bränsle att driva vidare den förvirrande röra som är jag. Någon som med varje skratt eller ärrande upplevelse slätas och trasslas ut. Förhoppningsvis till formen av en person som en dag är värd att möta. En strid ström av hämningslös och självbejakande njutning mynnar inte ut i någonting mer än en sockersöt sörja utan struktur. En mänsklig smoothie utan näringsvärde.

Hur vet man att man på riktigt älskar utan att på allvar ha hatat? Äsch. Jag borde kanske bara glömma hela grejen.

När ingen annan ser.

Ibland gör jag underliga saker när det inte finns någon annan i närheten som kan döma mig. Små saker jag håller för mig själv som ingen annan människa har fått beskåda. Obetydliga rörelser, underliga läten och betéendemässiga oegentligheter som kanske skulle göra mig än mer socialt utstött, om de var frekventa. Även om de förmodligen inte skulle var direkt förnärmande för andras ögon eller konstiga nog för att kunna anses läskiga. De är enbart mitt obehindrade sätt att uttrycka mig på - på mitt vis.

De är mina hemligheter. Aktiviteter som gör att jag känner mig trygg och inte fullständigt utlämnad och öppen för andras tolkningar av mig som person. "Jasså, du tror du känner mig? Men det här vet du inte om i alla fall!" tänker jag för mig själv när någon lägger fram en bild av mig som är aningen för träffande och obekväm. Då har jag åtminstone mitt alldeles egna lilla tal- och kroppsspråk som jag kan falla tillbaka till.

Det grundar sig delvis i rädslan av att vara helt känd för någon annan. Att ha fått varje skrymsle utforskat och katalogiserat i en stor tabell av saker jag skulle vara eller definitivt inte är. Tänk om sådan kunskap omedelbart gör mig ointressant i den personens ögon? Misstanken är att de upptäcker hur försvinnande lite det faktiskt finns bakom min ruffsiga frisyr, popkulturella kunskaper och relativt skarpa sinne. Bortom vilar en förtvinad ödemark av ouppfylld potential och avmattade ambitioner. Tråkigheternas postapokalyps.

Den andra delen är känslan jag får av att det finns saker som inte kan förmedlas med allmänt vedertagna metoder. Läten, gester och ord som ingen annan använder men som jag tycker fungerar allra bäst för att kunna artikulera precis vad jag tänker och känner. Rappakalja med mer tyngd och innebörd för mig än det mest välsmidda ord i något språk. Saker som bara jag kan förstå men ändock måste uttalas. Att dansa ut ur duschen och låtsas att min penis är en laserpistol (med medföljande ljudeffekter) är en sak som för mig inte skulle kunna ersättas med tama ord eller blek mimik. Det måste utföras, med god vigör.

Gör andra så här? Har de små stunder av privat hängivelse till att uppföra sig precis så som det faller dem in? Rullar de runt på mattan, lägger sig på rygg och stirrar upp i taket medan de dagdrömmer sig bort, med dammråttor kvar i håret? Bryter de någonsin av en banan på mitten och ger ifrån sig sin bästa imitation av ett super-mega-ultra-starkt muterat monster? Petar de sig i näsan och äter det? Fiser de i badkaret och njuter lite av lätet och lukten? Har de små monologer för sig själva medan de vankar fram och tillbaka, för att reda ut en till synes bra idé som precis uppenbarat sig? Och alla andra tänkbara sätt de kan uttrycka sig på medan de befinner sig i en stund av ensamhet? Jag hoppas det.

Om det är en universell upplevelse att ha små "dumheter" för sig i det privata kan jag förstås bara spekulera i. Men de gånger jag oanmält klivit in i ett rum och funnit en familjemedlem/vän/sambo småpratandes för sig själv ser jag som ett tecken på att jag inte är helt ensam i att vara en jävligt underlig typ. Det är en bejakande tanke att alla är knäppa, störda och besynnerliga. På sitt egna vis.

- Stay black!

Saker jag fruktar.

Nedan följer en liten lista (i ingen speciell ordning) av saker som gör mig nervös, allmänt förvirrad eller livrädd. De skiftar mellan irrationella och helt sunda. Med en betoning på det förstnämnda.

• Emellanåt får jag en stark känsla av att världen antingen håller på att bli dummare eller jag smartare. Vilket av de två som vore att föredra vill jag inte ens begrunda.
• Att jag aldrig har ägt en hoppstylta och att tillfället för att göra det sedan länge är förbi. En vuxen man på en sådan skickar signaler av att någonting är akut fel och att du omedelbart borde lämna området.
• Jag har länge tröstat mig med att när min vikt ökar så minskar chanserna för att jag ska bli kidnappad. På senare tid har jag fått en smygande misstanke av att det kanske inte riktigt stämmer.
• Att få riktigt bra nyheter medan jag är i ett litet rum med en fungerande takfläkt och hoppa upp med armarna i luften utan att tänka mig för. Jag har stor användning för både mina händer och fingrar.
• Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna ge mun-mot-mun-metoden på ett djur. Inte ens ett älskat husdjur i en allvarlig situation. Det är inte för att tanken i sig äcklar mig eller att jag tycker mig stå över hela grejen. Rädslan ligger i att jag tror mig kunna av misstag andas in min själ i djuret. Och därmed göra detta djur vis och självmedveten. En hund borde få förbli en hund, med all glädje det innebär.
•  En viss kurrande mages frånvaro, saknaden därav och att jag aldrig kommer att kunna sova ordentligt utan den.

Sådär, nu känns allting lite bättre.