Runkfunk.

Imorgon, 3 December 2009 kommer att vara en dag som kommer att leva kvar i alla svenskars minne. När de ligger där på sin dödsbädd, på ett kallt lasarett i en kommun de hatat att bo i, omgiven av släktingar de önskar att de inte avlat fram, så kommer de att i sin sista sinnesbild på denna jord minnas tillbaka. Minnas tillbaka till detta definierande ögonblick i vår nationella själ. På torsdag kommer den kommersiella radion att tystna i totalt tjugofyra timmar. En mörk skugga av icke-kultur kommer att sänka sig över vårt avlånga land.

Vad är det som den kommersiella radion protesterar? Är det måhända den alldeles nyligen införda FRA-lagen som hotar att inskränka på medborgarnas rättigheter? Nej, självfallet inte. Det vore nästintill rimligt. De är sura för att de måste betala avgifter för att få sända. Vad vore väl ett liv utan chansen att få höra Shakiras nya singel för femte gången på väg till jobbet? Tänk om du inte kunde få i dig din dagliga dos av Takidas behagliga truddeluttar? Då skulle du möjligtvis tvingas, jag vet inte, lyssna på dem i din stereo, med din iPod eller via datorn. Hemskheters hemskhet.

Kontentan - Vem i helvete bryr sig? Föreställ dig en dag utan att bli påtvingad 3 minuter av vad de skrattretande nog kallar musik, följt av 6 minuter reklam för produkter du inte behöver (då hade du redan ägt dem) avslutat med två minuters hjärnskrumpnande babbel från Josefine Craaford. Skulle landet Sverige överleva en sådan strapats? Förmodligen och förhoppningsvis. Det minsta kommersiell radio kan ge som kompensation för att de förorenar vår eter är att betala en smärre avgift. Om inte annat klarar åtminstone jag mig utan "musik" som är producerad likt skit genom en köttkvarn. Min förhoppning är att mina landsmän gör det samma.

Edit:

Om kommersiell radio var så här bra kanske jag skulle bry mig.

Filmbestyr.

Jag har de senaste veckorna givits tillfälle att få arbeta (experimentera, för att vara mer exakt) med HD-video iochmed produktionen av en kortfilm där jag agerar A-foto, regissör och redigerare. Det hela blev lite av en bekräftelse på det jag redan kan och har med mig från standardupplösningens glada dagar. Samtidigt blev det också utvecklande då jag tvingats tänka om en del detaljer samt komma runt nya utmaningar som formatet för med sig. Det är helt enkelt betydligt mycket svårare att fuska sig genom vissa problem. Framförallt problem rörande ljussättning. Ska det bli optimalt tvingas du dränka bilden i ljus, som en gassande dag på savannen.

Protagonisten, likt regissören, är härjad.

Där tidigare mer lågupplösta format gett mig möjlighet att halvdant mosa mig genom, hoppas på det bästa och dölja underexponering genom filter-hantering eller färgkorrigering är jag nu tvungen att lägga betydligt mycket mer tid och eftertanke. Varenda liten skavank, vare sig bildbrus eller blocking, syns nu med smärtsam högupplöst tydlighet. Dessutom är auto-focus på kameran i fråga, en Panasonic AG-HMC151E, bland det värsta jag någonsin träffat på. Det var som att brottas med en inoljad utter. Inte ens push auto fungerade korrekt. Till sist fick jag ge upp och ratta runt på fokusringen. Något som är betydligt mycket svårare än det låter i en hel del situationer. T.ex på en stadsbuss där du kastas runt som en trasdocka, i en torktumlare, som sparkas ner för en trappa, på en båt i hög sjö.

Bokeh, i all sin trendiga härlighet.

Redigering i HD är dock enormt underlättat gentemot föregångare. Jag tvingas inte längre sitta och spola fram och tillbaka på högar av DV-band i jakt på rätt klipp. Tack gode gud. Att höra det där tjutande surret från mekaniken ger mig mardrömmar och en lite lös mage. Något som inte skulle ha artat sig väl på den tidigare nämnda bussfärden.

Rött, en signalfärg.

Färgdjup och kontrast kan med lite hjälp av korrigering i efterhand bli riktigt maffigt. Den här förtjusande unga kvinnan, även känd som "min flickvän", fick agera kärleksintresset i filmen. Som belöning fick hon ett par ordentliga glamourklipp. Inte för att hon behöver något sådant? Hon står bakom mig nu eller hur?

Blått, inte en signalfärg men färgen för kvällning.

Allt som allt, ett väldigt roligt projekt. Nu återstår bara ljudläggningen. Som tur var är det inte mitt huvudansvar. Så jag kan istället luta mig tillbaka, ta en kopp kaffe och börja skrika ut direktiv och uppmaningar åt folk till dess att de tröttnar på mig.