Rationalisering av "kärlek".
Kärlek är en delvis självisk känsla. Vi vill känna oss älskade, omtyckta och beundrade på något vis. Samtidigt vill vi känna samma sak för någon annan. Det fyller oss också med ett välbefinnande. I de allra flesta fall blir jag äcklad av själviska handlingar. Något jag tycker mig se allt oftare. En del av vår kultur går idag ut på att evigt jaga efter självuppfyllelse. Den egna lyckan är allra viktigast. Det ger mig kväljningar. Jag är för den delens skull inte helt oskyldig. Men just kärlekens egoism är mest harmlös. När man älskar någon vill man ha den person för sig själv. Inte nödvändigtvis i alla lägen och situationer. Men du vill vara den enda personen den andra älskar på ett sådant vis. Svarsjukan uppstår när man misstänker att man inte är ensam om att få ta del av den personens sida.
Människor som är i "öppna" relationer verkar mest sitta och rationalisera sin påstådda kärlek och förhållande. De vill olika saker här i livet, de är för olika som personer, de älskar fler än en person. Rent skitsnack och strunt. Särskilt i början på en relation. Är du förälskad i någon vill du ingenting annat än att ha henne/honom dygnet runt. Du sover inte, du äter inte, du struntar i ditt jobb eller utbildning och alla dina ägodelar. En helt uppslukande och berusande känsla. Ska man då sen vinka hejdå till personen medan de springer iväg och pippar med en annan människa? Är det bara jag som inte begriper hur det skulle gå ihop?
Kärleken yttrar sig olika för olika personer. Men den är inte rationell. Den går inte att förklara in i någon slags livsstil. Den går heller inte att normalisera. Man kan inte vara lite svalt förälskad i någon, sådär avvaktande och isigt betraktande kär. Känslorna växer fram med tiden, hur mycket är omöjligt att säga. Men "kärlek vid första ögonkastet" är bara lust. Hur skönt det än må vara.
Det tycks nästan alltid vara så att det är en person som är "starkare" i öppna relationer. Den som har fler än just en partner. Personen som mer eller mindre bestämt att enbart en partner inte räcker för dem, den andra finner sig helt enkelt i det. Där kommer rättfärdigandet in. Vill man knulla och gulla med flera personer får man för all del göra det. Men kalla det inte kärlek, det urholkar begreppet än mer än det redan är. Finn er i att det ni håller på med inte är romantik. Sluta upp med era rationaliseringar!
Människor som är i "öppna" relationer verkar mest sitta och rationalisera sin påstådda kärlek och förhållande. De vill olika saker här i livet, de är för olika som personer, de älskar fler än en person. Rent skitsnack och strunt. Särskilt i början på en relation. Är du förälskad i någon vill du ingenting annat än att ha henne/honom dygnet runt. Du sover inte, du äter inte, du struntar i ditt jobb eller utbildning och alla dina ägodelar. En helt uppslukande och berusande känsla. Ska man då sen vinka hejdå till personen medan de springer iväg och pippar med en annan människa? Är det bara jag som inte begriper hur det skulle gå ihop?
Kärleken yttrar sig olika för olika personer. Men den är inte rationell. Den går inte att förklara in i någon slags livsstil. Den går heller inte att normalisera. Man kan inte vara lite svalt förälskad i någon, sådär avvaktande och isigt betraktande kär. Känslorna växer fram med tiden, hur mycket är omöjligt att säga. Men "kärlek vid första ögonkastet" är bara lust. Hur skönt det än må vara.
Det tycks nästan alltid vara så att det är en person som är "starkare" i öppna relationer. Den som har fler än just en partner. Personen som mer eller mindre bestämt att enbart en partner inte räcker för dem, den andra finner sig helt enkelt i det. Där kommer rättfärdigandet in. Vill man knulla och gulla med flera personer får man för all del göra det. Men kalla det inte kärlek, det urholkar begreppet än mer än det redan är. Finn er i att det ni håller på med inte är romantik. Sluta upp med era rationaliseringar!