Det tunna livet.
Forskare experimenterar med att försöka radera specifika negativa minnen ur människors sinnen. Positivt för en del människor, naturligtvis. En frälsning för individer som utsatts för övergrepp och trauman som för alltid kommer att hemsöka dem och sabotera deras möjligheter till välmående. Det som gör mig rädd och besviken är att vanliga människor som vanligt vill ta den enkla utvägen. Det som inte kräver arbete eller ansträngning. I ett evigt sökande på oförtjänt glädje och njutning. Utan negativa konsekvenser.
En skrämmande hög siffra av självömkan.
Livet består av en serie stunder. Korta som långa. Ögonblick som är lika flyktiga som de minnen de lämnar kvar. Situationer som tycks pågå precis hur länge som helst och aldrig riktigt försvinner från ditt medvetande. Goda upplevelser som alltid kommer att fungera som en reservoar ur vilken du kan hämta en liten gnutta glädje. På ett snarlikt vis nyttjas dina mest negativa förkrossande motgångar. De stärker dig för nästa gång du möter någonting som tycks oövervinnerligt. De bildar alla en arsenal för att kunna bekämpa det värsta i livet.
Hur kliché det än må låta så tycks det för mig inte finnas någon mening med glädje utan sorgen som kontrasterar den. Vad finns det för känsla av belöning, stolthet och förundran över de mest speciella samt lyckliga ögonblicken i ditt liv om de bara existerar för sig själva? Separerade från verkligheten. Alla dina sammanställda minnen är då inte mer än en fluffig liten boll av njutning svävande i ett vakuum. Fyller det en funktion? Formar de en karaktär? Knappast.
Om livet saknar en övergripande mening. Om det inte finns någon högre makt som styr våra omständigheter och öden. Då är livet bara en process - (en för oss lång) upplevelse stundtals fylld med förblindande eufori eller smärta. Att ta bort, radera, förtränga eller "gå vidare" är inte mer än att förminska ner livet till någonting ovidkommande och tunt. Till något som knappt ens är verkligt längre. En morfad, steril och plastig attraktion på Disneyland istället för en levande plats som ibland luktar lite unket.
Tillsammans fungerar alla minnen som ett bränsle att driva vidare den förvirrande röra som är jag. Någon som med varje skratt eller ärrande upplevelse slätas och trasslas ut. Förhoppningsvis till formen av en person som en dag är värd att möta. En strid ström av hämningslös och självbejakande njutning mynnar inte ut i någonting mer än en sockersöt sörja utan struktur. En mänsklig smoothie utan näringsvärde.
Hur vet man att man på riktigt älskar utan att på allvar ha hatat? Äsch. Jag borde kanske bara glömma hela grejen.