Fem filmer.

Nedan följer en kort lista om fem filmer. Fyra doldisar, de som få såg men alla borde ha sett - samt en riktig kinematografisk katastrof som ingen bör utsätta sig för.

 1. Pontypool

Den något självcentrerade radioveteranen Grant Mazzi har en karriär som är i en stark nedåtspiral. Han har nyligen förpassats till att rapportera lokalnyheter i den lilla hålan Pontypool i Ontario. En kall och snötäckt allahjärtansdag börjar förvirrade samtal om konstiga skeenden i området att strömma in till studion. Vad är det egentligen som pågår där ute?

Att lyckas skruva upp spänningen till bristningsgränsen genom att använda sig av fyra skådespelare och en enda inspelningsplats är mycket imponerande. När händelser beskrivs över en telefon eller hörs som avlägsna läten utanför bild manas åskådaren att själv fantisera. Vi får helt enkelt själva föreställa oss alla hemskheter. De bilder som spelas upp i ens huvud är nästan alltid värre än det som skulle kunna presenteras i bild.

Filmen tappar tyvärr en hel del kraft mot slutet då filmskaparna känner sig tvingade att visa en del, om än väldigt lite, av det som pågått utanför studion och ur vårt synfält. Detta försvagar dock inte den närmast briljanta första hälften.

2. Moon

Vi fortsätter på temat förvirring och osäkerhet. Men på ett ännu mindre och mer intimt plan. Protagonisten Sam sköter alldeles ensam om en månbas vars uppgift är att utvinna den ovanliga isotopen Helium-3. Som sitt enda sällskap har han schemalagda sändningar från bekanta på jorden och datorsystemet GERTY. Vid ännu en dags repetativt arbete träffar Sam på någonting som kommer få honom att ifrågasätta verkligheten och sin egen mentala hälsa.

Moon frammanar många kopplingar till 2001. Det är som om filmerna utspelar sig samtidigt men separat från varandra. I samma universum, så att säga. Estetiskt ser månbasens interiör ut att vara en hyllning till formgivningen i Stanley Kubricks klassiska scifi-epos. GERTY är som en mindre, hemmaversionen av HAL-9000. Känslan av isolation och förtvivlan gör sig ständigt påmind.

Är du på humör för en långsamt uppbyggd och väl utförd thriller i rymdmiljö bör du söka upp den här filmen, dra på dig foliehatten och försöka att inte nynna på Also Sprach Zarathustra allt för högt.

3. JCVD

Jean-Claude Van Damme som en slags meta-version av sig själv i en dramafilm? Tycker du precis som jag att det låter helt uselt? Om svaret är ja har du precis lika fel som jag hade. Detta är filmen som omöjligt borde funka men ändå gör det mot alla tänkbara odds. Det mest chockerande med hela detta mirakel till film är just hur bra Van Damme är i rollen som sig själv. Varför i hela helvete har Van Damme medverkat i så usla filmer så regelbundet genom hela sin karriär?

Frågorna jag ställer mig själv verkar spegla de filmversionens Jean-Claude tvingas begrunda innan filmens slut. Att komma underfund med att man kanske har kastat bort hela sin potential måste vara deprimerande, även för någon som kan karatesparka riktigt högt.

4. World's Greatest Dad

Robin Williams är en intressant filur. Extremt högljudd och påfrestande som komiker, emellanåt pungruttnande usel som skådespelare, andra gånger helt underbar given rätt roll. I detta fall är det som tur var det sistnämnda, då jag inte har mycket till pung kvar att ruttna. Att Robin Williams lyckas vända en på pappret tråkig karaktär till en lysande rollprestation är en smärre triumf. Lägg till att myskot Bobcat Goldthwait har regisserat och det blir närmast bisarrt.

Det hela börjar som en obekväm komedi om en far och hans relation till sin son. Småputtrande och roligt men överlag ointressant. Halvvägs igenom åker vi som publik på en rejäl käftsmäll till vändning som förvandlar hela filmen till någonting helt annat än vad vi förväntat oss. Känslosamt, tungt, roligt, frustrerande och till sist livsbejakande.

5. Twilight: New Moon

Jag kan börja med att erkänna att jag inte hade några som helst förväntningar på del två av vampyrtramset som är Twilight. Första filmen var fjantig, ytlig, dåligt agerad och hade frustrerande långa talpauser i varenda dialog. Förmodligen i ett desperat försök att ge den någon typ av känslomässig tyngd. Den innehöll dock ett visst underhållningsvärde, mestadels från sin komiska uselhet, men jag tar vad än jag kan få i såna här situationer. Inget av detta förberedde mig för vad jag skulle få uppleva de närmsta två timmarna.

New Moon är även den usel på väldigt många olika vis. Till att börja med innehåller filmen om möjligt ännu sämre rollprestationer. Det är som om de återkommande skådespelarna på något vis hamnat i en regression där de förstår ännu mindre av sina karaktärers motivation eller ens vad storyn går ut på. Den är fulare fotad, med förbryllande användning av green screen på många platser (var det helt omöjligt att hitta en klippa att stå vid?). För att inte nämna de enorma logiska hål som dyker upp i varenda vändning av handlingen.

Det som dock tar New Moon från att bara vara en dålig film till att vara direkt beklämmande är det unkna budskapet. Om din potentiella pojkvän/man är våldsam och utsätter dig för direkt livsfara är det tydligen bara ett smärre pris att betala för lite spänning. Och spänning, ja det är lika med passion, som är lika med kärlek. En kvinna i filmen har fått sitt ansikte sönderskuret som en direkt konsekvens av att hon har ett förhållande med någon slags varulvsmanindian. Men hon är lika glad för det. Hon har ju sin farliga, sexiga man som egentligen älskar henne, trots allt.

Det finns kvinnor som aktivt söker upp män som är "farliga" och finner det attraktivt. Besynnerligt kan tyckas men likväl en verklighet för många. Att hylla detta fenomen som sinnebilden av romantik är dock äcklande. Om jag istället sett en film som enbart handlade om en gammal man som skiter en rejäl bajs, upptäcker att den är alldeles för stor att spola ner i sin helhet och spenderar resten av filmen med att försöka bryta isär nämnda avföring med en klädgalje (i extrem närbild) så skulle jag ha uppskattat det mer än det här monstret till film.

Idrotteri.

Att större delen av det massmediala landskapet skulle fullständigt domineras av vinteridrott den närmaste tiden är minst sagt väntat. OS har en tendens att ta upp en himla massa utrymme i TV, tidningar, radio (finns sånt fortfarande? Lyssnar någon längre?) och på internet. Olympiaden är en uppmärksamhetssökande fjant som bara brer ut sig överallt. Med sina neonfärgade utstyrslar och absurda aktiviteter kan man inte annat än snegla borta mot hela spektaklet. Det är lite som när en hund äter sitt eget bajs. Det är fascinerande att det över huvud taget sker.

Att kvällspress med sin totala avsaknad av nyhetsvärde och journalistisk integritet välkomnar en sådan platsfyllare som OS är väntat. Likaså att TV klämmer in så många idrottsrelaterade segment som möjligt utanför sporthörnan av sina nyhetsprogram. De har tid att fylla. Det är normalt. Vi vet att det kommer bli så. Ingen är förvånad. Men hur är det då med de publikationer en del svenskar, jag inräknad, vänder sig till för att få riktiga nyheter med substans? Ta en vild jävla gissning.

När Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet överöser mig med bilder och intervjuer och analyser och topplistor och reportage av vita människor som leker i snön kan jag inte annat än välkomna de traditionella mediernas förfall. Vad som än kan komma att ersätta dem kommer knappast att göra ett sämre jobb. Ni vet, det där jobbet pressen egentligen skulle ha - bevaka makthavare och hålla medborgarna välinformerade så att de kan fatta avvägda beslut?

Men låt oss inte bry oss om sådant. Titta istället på de här vuxna människorna som låtsas att skidåkning är någonting annat än en hobby. Glöm bort att dina friheter långsamt tynar bort och koppla av istället. Vad är det värsta som kan hända? Om yrkesmässig inkompetens var en gren skulle sveriges journalistkår ta guld varje gång.

"The public have an insatiable curiosity to know everything.  Except what is worth knowing.  Journalism, conscious of this, and having tradesman-like habits, supplies their demands." ~ Oscar Wilde

Blasklatte åt en blaskig man.

Att sälja exemplar eller reklamplats är en naturlig del av vilken publikation som helst. Antingen är det poängen, målet och summan av kardemumman av hela företaget eller så är det bara ett nödvändigt ont. En oundviklig börda. Pengar måste helt enkelt tjänas för att kunna få fortsätta att informera allmänheten om makthavarnas upptåg.

Denna verklighet gör att journalister och redaktörer ibland måste tänja lite på gränserna för vad som kan anses vara av nyhetsvärde eller god smak. Låt oss vara ärliga - vi orkar inte enbart läsa om viktiga saker. Ibland behövs lite underhållningsnyheter. Samtidigt kanske en ytligt uppséendeväckande rubrik om en "Nakenchock!" kan få sålt några extra nummer eller generera ett par fler klick. De skyfflar ut skräpet på förstasidorna (med råge) och vi köper det mer än gärna.

Det är i detta skede jag borde skriva något i stil med "Så långt, allt väl..." men det skulle stinka av rejält unken oärlighet. Jag ersätter det istället med ett suckande "Låt gå." och rycker på axlarna. Men det finns gränser. Nivåer av ren idioti och vidrigt desperat uppmärksamhetssökande vi aldrig bör sjunka till.

Grattis Herr Schulman. Du har uppnått en sällan skådad fulländning av narcissismens konster. Det är som om vi andra bara är lärlingar och han är stormästaren i självömkan. Som med sitt maffiga skägg bor i ett tempel beläget högt upp i Himalayas bergsvidder, där han djupsinnigt utforskar rationaliseringen av arrogans. Återigen, grattis Alex, du fick onekligen ett antal extra hundralappar i plånboken idag.

Är det här alltså likt det som svarta kände när de i generationer fick lida under slaveri, institutionaliserad rasism och oprovocerat våld? Det finns onekligen många paralleler. Ett par stycken paralleler. Okej en parallel. Svarta är människor - Alex Schulman är en människa. Antar jag. Vi får helt enkelt utgå från det för argumentets skull. Jag menar, jag är nästan helt säker på att han har en själ. Han fastnar ju helt klart på bild, tyvärr.

Hursomhelst. Att likna sin besvikenhet över att inte få sörpla i sig en fika med en av de mörkaste partierna i mänsklighetens historia är som att tro sig veta hur det är att vara astronaut, för att du åkt hiss. En gång, hela tre våningar, och du blev illamående efteråt. Det är som att inbilla sig att du kan se likheterna mellan din svit av mild fotsvamp och en person som blivit av med benen i en flismaskin. Det är som om... som om... Alex Schulman är en dålig människa. Men jag kanske bara överreagerar.

Att aktivt förtryckas på grund av sin ras är säkert också rätt irriterande. Vem vet, Rosa Parks kanske bara var på väg till nästa kafé. Tur att hon inte hade barnvagnen med sig. Tänk vilket helvete hon hade fått genomlida.

Pedofeeling.

Masshysteri är ett begrepp som definierar det icke-rationella beteende (hysteri) som drabbar en grupp människor när dessa tror sig vara utsatta för samma hot/sjukdom/situation. Detta brukar dock begränsa sig till ett kollektiv under snarlika förutsättningar. Låt säga föräldrar som är fullkomligt paranoida över att varenda man på dagis är en pedofil.

Men vad är då detta? Mary Mårtensson skriver att "Vi måste avslöja pedofilerna innan det är för sent.". Ett överdrivet uppenbart och dramatisk påstående , kan tyckas. Men är det en debattartikel? Knappast, ingen vettig människa kan vara emot att stoppa pedofiler innan de agerar. Är det en insändare om hur man bäst går till väga för att förhindra framtida övergrepp? Nej, för här finner vi inga tips om hur sådant skulle gå till. Vad är det då vår kära Mary försöker få fram?

Jag tror, att Mary tror, att hon gör gott. Att hon är ute och informerar folket i allmänhet och föräldrar i synnerhet om hur farliga pedofiler är, samt att barn inte bör bli våldtagna. Det skulle vi förmodligen aldrig ha begripit annars. Men nu vet vi bättre. Tack.

Det värsta med det här skräpet är hur saklig hon försöker låta. Som om två avslöjanden om övergrepp i dagismiljö, med fem års mellanrum, i ett land på nio miljoner människor, pekar på en klar trend. Isolerade tragedier är svåra att förhindra, skulle man kunna tro. Men Mary har en plan: 

"Förskolorna och skolorna måste begära utdrag ur brottsregistret innan de anställer personal. Problemet är att alla pedofiler inte finns i brottsregistret."

Jag är imponerad. Sällan lyckas en person lägga fram ett argument och motbevisa sig själv inom enbart två meningar. En bedrift som skulle vara imponerande om den inte var så förbannat urbotat korkad. Mary går sedan vidare med fler "tips".

"Alla som arbetar med barn i skola och förskola borde utbildas i hur man kan upptäcka en pedofil. Det finns också fysiska och psykiska symptom hos barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp."

Om barnet utsatts för ett sexuellt övergrepp och sedan uppvisar symptom till följd av detta skulle man kunna tro att det redan är för sent. Barnet har utsatts för ett enormt trauma och "innan det är för sent" har tappat all sin innebörd. Eller vad är det egentligen Mary menar med "för sent"? För sent för att få sälja lite sexiga tidningsexemplar på vågen av pedofilhysteri? För sent för vuxna att kunna säga att de gjort allt i sin makt för att förhindra övergrepp? För sent för Mary att kunna få känna sig viktig?

Hon avslutar med en knorr hon säkert klurat på länge. En som hon förväntar sig ska kunna ställa till en mental storm hos sina läsare. Ett riktigt Sjätte Sinnet-ögonblick som kommer vända in och ut på våra klena uppfattningsförmågor.

"Vi ska också ha klart för oss att en stor majoritet av alla sexövergrepp mot barn inte sker på förskolorna – utan i hemmet."

Jag kan riktigt höra hur hon nynnade ut ett stycke dramatisk avslöjandemusik mellan läpparna medan hon skrev den där sista meningen. Dun dun dunn!

Mary Mårtensson är förmodligen inte en ond människa. Bara en fullkomlig idiot som av någon anledning får uttrycka sig i landets största kvällstidning. Hon leder till förstärkandet av den hysteri som redan råder och är ett hinder om vi någonsin ska ha en rimlig debatt i ämnet. Gå hem Mary, gå hem och lägg dig.

Runkfunk.

Imorgon, 3 December 2009 kommer att vara en dag som kommer att leva kvar i alla svenskars minne. När de ligger där på sin dödsbädd, på ett kallt lasarett i en kommun de hatat att bo i, omgiven av släktingar de önskar att de inte avlat fram, så kommer de att i sin sista sinnesbild på denna jord minnas tillbaka. Minnas tillbaka till detta definierande ögonblick i vår nationella själ. På torsdag kommer den kommersiella radion att tystna i totalt tjugofyra timmar. En mörk skugga av icke-kultur kommer att sänka sig över vårt avlånga land.

Vad är det som den kommersiella radion protesterar? Är det måhända den alldeles nyligen införda FRA-lagen som hotar att inskränka på medborgarnas rättigheter? Nej, självfallet inte. Det vore nästintill rimligt. De är sura för att de måste betala avgifter för att få sända. Vad vore väl ett liv utan chansen att få höra Shakiras nya singel för femte gången på väg till jobbet? Tänk om du inte kunde få i dig din dagliga dos av Takidas behagliga truddeluttar? Då skulle du möjligtvis tvingas, jag vet inte, lyssna på dem i din stereo, med din iPod eller via datorn. Hemskheters hemskhet.

Kontentan - Vem i helvete bryr sig? Föreställ dig en dag utan att bli påtvingad 3 minuter av vad de skrattretande nog kallar musik, följt av 6 minuter reklam för produkter du inte behöver (då hade du redan ägt dem) avslutat med två minuters hjärnskrumpnande babbel från Josefine Craaford. Skulle landet Sverige överleva en sådan strapats? Förmodligen och förhoppningsvis. Det minsta kommersiell radio kan ge som kompensation för att de förorenar vår eter är att betala en smärre avgift. Om inte annat klarar åtminstone jag mig utan "musik" som är producerad likt skit genom en köttkvarn. Min förhoppning är att mina landsmän gör det samma.

Edit:

Om kommersiell radio var så här bra kanske jag skulle bry mig.