Minimalt digitalt.

Nu är jag på't igen och ska försöka sammanställa och kommentera det moderna livet. Vad släpar jag ut denna gång tro? Något ovidkommande fenomen jag delar enbart med ett fåtal underliga individer eller möjligtvis en övergripande och ytterst abstrakt princip/ideal vars analyserande kommer få till gagn? Bit på naglarna, låt pirret i maggropen börja på allvar och läs vidare.

Digitala foton och de inställningar vi har till dem tycks för mig vara utomordentligt osammanhängande. Vi är utan tvekan den generation som har tagit (samt figurerat) i flest bilder i världshistorien. En enda ovanligt lyckad och alkoholfylld helg kan idag producera fler bilder på våra små plyten än vad som finns sammanlagt av våra far- eller morföräldrars hela existens. Med möjliga undantag för deras eventuella begravningar. Om det räknas.

Aldrig förr har möjligheten funnits för gemene man att utan problem kunna knäppa iväg hundratals bilder. Vare sig det är av den mest speciella dagen i deras liv eller ingenting särskilt alls. Vi tycks vara närmast besatta vid att låta varje sak förevigas för all framtid. Eller?

Då vi förr i tiden dramatiskt hade bränt upp bilder på flickvänner, pojkvänner eller älskare som sårat oss låter vi idag enbart ett klick radera dessa människor ut ur våra liv. Om detta är ett uttryck för hur lättsinnigt allting blivit eller om det alltid varit så här låter jag vara osagt. Det tycks dock rätt märkligt att vi idag utan större eftertanke så fullständigt kan avlägsna någon ur vår personliga tidslinje. Utan att ens behöva leta efter en sax som är vass nog. Utan att gräva fram en tändare ur fickan. En person som vi tidigare så målmedvetet dokumenterat ur alla möjliga tänkbara vinklar finns inte längre avbildade. Allt inom en millisekund.

Redigerar vi våra liv? Har de blivit bättre på grund av denna otroliga makt till censur och presentation av oss själva i "bästa" möjliga dager? Denna eviga formgivning och omformning av vår digitala profil verkar istället för att mejsla fram något bestående och attraktivt bryta ner det till något odefinierbart och lättglömligt.

Allt detta tillsammans med att gissningsvis ingen gör ordentliga säkerhetskopior på sina originalbilder lär se till att mycket lite finns kvar när även vi en dag är gamla och grå. Det är nästintill garanterat att hårddiskar kommer att krascha, datorer försvinna i flyttlass eller med okända tjuvar och att de webbsidor vi idag förlitar oss på någon gång i framtiden kommer att stänga ner sina servrar. Det bästa av våra liv kommer att leva kvar i en handfull blogginlägg och sönderkomprimerade bilder från Facebook. Den digitala revolutionen riskerar att devolvera det kristallklara ner till någonting oigenkänligt

Ibland känns det som om det enda jag kommer att ha kvar av min ungdom är suddiga bilder av människor jag knappt minns. Sedan, helt slumpmässigt och plötsligt, träffar man på en ny underbar person. Allting tycks bli desto ljusare och klarare och mer tydligt. Gamla minnen väcks till liv som aldrig förr. Virvlandes, fläktandes, unkna som uppfriskande, de hamnar alla tillsammans i en helt ny formation med dessa alldeles purfärska intryck. Jag vill inte glömma någonting.

God jul.

Det tunna livet.

Forskare experimenterar med att försöka radera specifika negativa minnen ur människors sinnen. Positivt för en del människor, naturligtvis. En frälsning för individer som utsatts för övergrepp och trauman som för alltid kommer att hemsöka dem och sabotera deras möjligheter till välmående. Det som gör mig rädd och besviken är att vanliga människor som vanligt vill ta den enkla utvägen. Det som inte kräver arbete eller ansträngning. I ett evigt sökande på oförtjänt glädje och njutning. Utan negativa konsekvenser.

En skrämmande hög siffra av självömkan.

Livet består av en serie stunder. Korta som långa. Ögonblick som är lika flyktiga som de minnen de lämnar kvar. Situationer som tycks pågå precis hur länge som helst och aldrig riktigt försvinner från ditt medvetande. Goda upplevelser som alltid kommer att fungera som en reservoar ur vilken du kan hämta en liten gnutta glädje. På ett snarlikt vis nyttjas dina mest negativa förkrossande motgångar. De stärker dig för nästa gång du möter någonting som tycks oövervinnerligt. De bildar alla en arsenal för att kunna bekämpa det värsta i livet.

Hur kliché det än må låta så tycks det för mig inte finnas någon mening med glädje utan sorgen som kontrasterar den. Vad finns det för känsla av belöning, stolthet och förundran över de mest speciella samt lyckliga ögonblicken i ditt liv om de bara existerar för sig själva? Separerade från verkligheten. Alla dina sammanställda minnen är då inte mer än en fluffig liten boll av njutning svävande i ett vakuum. Fyller det en funktion? Formar de en karaktär? Knappast.

Om livet saknar en övergripande mening. Om det inte finns någon högre makt som styr våra omständigheter och öden. Då är livet bara en process - (en för oss lång) upplevelse stundtals fylld med förblindande eufori eller smärta. Att ta bort, radera, förtränga eller "gå vidare" är inte mer än att förminska ner livet till någonting ovidkommande och tunt. Till något som knappt ens är verkligt längre. En morfad, steril och plastig attraktion på Disneyland istället för en levande plats som ibland luktar lite unket.

Tillsammans fungerar alla minnen som ett bränsle att driva vidare den förvirrande röra som är jag. Någon som med varje skratt eller ärrande upplevelse slätas och trasslas ut. Förhoppningsvis till formen av en person som en dag är värd att möta. En strid ström av hämningslös och självbejakande njutning mynnar inte ut i någonting mer än en sockersöt sörja utan struktur. En mänsklig smoothie utan näringsvärde.

Hur vet man att man på riktigt älskar utan att på allvar ha hatat? Äsch. Jag borde kanske bara glömma hela grejen.