Det tunna livet.

Forskare experimenterar med att försöka radera specifika negativa minnen ur människors sinnen. Positivt för en del människor, naturligtvis. En frälsning för individer som utsatts för övergrepp och trauman som för alltid kommer att hemsöka dem och sabotera deras möjligheter till välmående. Det som gör mig rädd och besviken är att vanliga människor som vanligt vill ta den enkla utvägen. Det som inte kräver arbete eller ansträngning. I ett evigt sökande på oförtjänt glädje och njutning. Utan negativa konsekvenser.

En skrämmande hög siffra av självömkan.

Livet består av en serie stunder. Korta som långa. Ögonblick som är lika flyktiga som de minnen de lämnar kvar. Situationer som tycks pågå precis hur länge som helst och aldrig riktigt försvinner från ditt medvetande. Goda upplevelser som alltid kommer att fungera som en reservoar ur vilken du kan hämta en liten gnutta glädje. På ett snarlikt vis nyttjas dina mest negativa förkrossande motgångar. De stärker dig för nästa gång du möter någonting som tycks oövervinnerligt. De bildar alla en arsenal för att kunna bekämpa det värsta i livet.

Hur kliché det än må låta så tycks det för mig inte finnas någon mening med glädje utan sorgen som kontrasterar den. Vad finns det för känsla av belöning, stolthet och förundran över de mest speciella samt lyckliga ögonblicken i ditt liv om de bara existerar för sig själva? Separerade från verkligheten. Alla dina sammanställda minnen är då inte mer än en fluffig liten boll av njutning svävande i ett vakuum. Fyller det en funktion? Formar de en karaktär? Knappast.

Om livet saknar en övergripande mening. Om det inte finns någon högre makt som styr våra omständigheter och öden. Då är livet bara en process - (en för oss lång) upplevelse stundtals fylld med förblindande eufori eller smärta. Att ta bort, radera, förtränga eller "gå vidare" är inte mer än att förminska ner livet till någonting ovidkommande och tunt. Till något som knappt ens är verkligt längre. En morfad, steril och plastig attraktion på Disneyland istället för en levande plats som ibland luktar lite unket.

Tillsammans fungerar alla minnen som ett bränsle att driva vidare den förvirrande röra som är jag. Någon som med varje skratt eller ärrande upplevelse slätas och trasslas ut. Förhoppningsvis till formen av en person som en dag är värd att möta. En strid ström av hämningslös och självbejakande njutning mynnar inte ut i någonting mer än en sockersöt sörja utan struktur. En mänsklig smoothie utan näringsvärde.

Hur vet man att man på riktigt älskar utan att på allvar ha hatat? Äsch. Jag borde kanske bara glömma hela grejen.

När ingen annan ser.

Ibland gör jag underliga saker när det inte finns någon annan i närheten som kan döma mig. Små saker jag håller för mig själv som ingen annan människa har fått beskåda. Obetydliga rörelser, underliga läten och betéendemässiga oegentligheter som kanske skulle göra mig än mer socialt utstött, om de var frekventa. Även om de förmodligen inte skulle var direkt förnärmande för andras ögon eller konstiga nog för att kunna anses läskiga. De är enbart mitt obehindrade sätt att uttrycka mig på - på mitt vis.

De är mina hemligheter. Aktiviteter som gör att jag känner mig trygg och inte fullständigt utlämnad och öppen för andras tolkningar av mig som person. "Jasså, du tror du känner mig? Men det här vet du inte om i alla fall!" tänker jag för mig själv när någon lägger fram en bild av mig som är aningen för träffande och obekväm. Då har jag åtminstone mitt alldeles egna lilla tal- och kroppsspråk som jag kan falla tillbaka till.

Det grundar sig delvis i rädslan av att vara helt känd för någon annan. Att ha fått varje skrymsle utforskat och katalogiserat i en stor tabell av saker jag skulle vara eller definitivt inte är. Tänk om sådan kunskap omedelbart gör mig ointressant i den personens ögon? Misstanken är att de upptäcker hur försvinnande lite det faktiskt finns bakom min ruffsiga frisyr, popkulturella kunskaper och relativt skarpa sinne. Bortom vilar en förtvinad ödemark av ouppfylld potential och avmattade ambitioner. Tråkigheternas postapokalyps.

Den andra delen är känslan jag får av att det finns saker som inte kan förmedlas med allmänt vedertagna metoder. Läten, gester och ord som ingen annan använder men som jag tycker fungerar allra bäst för att kunna artikulera precis vad jag tänker och känner. Rappakalja med mer tyngd och innebörd för mig än det mest välsmidda ord i något språk. Saker som bara jag kan förstå men ändock måste uttalas. Att dansa ut ur duschen och låtsas att min penis är en laserpistol (med medföljande ljudeffekter) är en sak som för mig inte skulle kunna ersättas med tama ord eller blek mimik. Det måste utföras, med god vigör.

Gör andra så här? Har de små stunder av privat hängivelse till att uppföra sig precis så som det faller dem in? Rullar de runt på mattan, lägger sig på rygg och stirrar upp i taket medan de dagdrömmer sig bort, med dammråttor kvar i håret? Bryter de någonsin av en banan på mitten och ger ifrån sig sin bästa imitation av ett super-mega-ultra-starkt muterat monster? Petar de sig i näsan och äter det? Fiser de i badkaret och njuter lite av lätet och lukten? Har de små monologer för sig själva medan de vankar fram och tillbaka, för att reda ut en till synes bra idé som precis uppenbarat sig? Och alla andra tänkbara sätt de kan uttrycka sig på medan de befinner sig i en stund av ensamhet? Jag hoppas det.

Om det är en universell upplevelse att ha små "dumheter" för sig i det privata kan jag förstås bara spekulera i. Men de gånger jag oanmält klivit in i ett rum och funnit en familjemedlem/vän/sambo småpratandes för sig själv ser jag som ett tecken på att jag inte är helt ensam i att vara en jävligt underlig typ. Det är en bejakande tanke att alla är knäppa, störda och besynnerliga. På sitt egna vis.

- Stay black!

Uslingen.

I affären upptäcker jag att en man virrar omkring. Han är vad många skulle beskriva som "ovårdad", "sjabbig" eller rätt och slätt en "alkis". Otvättat hår, smutsiga kläder, en flackande blick och en hållning enbart år av missbruk och misshandel av sin egen kropp kan producera. Han samtalar lite försiktigt med en gammal dam som inte verkar allt för intresserad. Tanten försöker närmast desperat dra sig undan från ett samtal som uppenbart gör henne obekväm, men samtidigt känner hon sig tvingad att förbli artig. En vardagsstrapats av stora mått. Något enbart en sann nordbo skulle kunna klara av.

Jag drar förbi med raska steg, i min jakt på de varor som är å så viktiga för mig. Ett paket pulversoppa som ska få bli min middag. En middag jag ska förtära medan jag sitter och stirrar på klockan i vardagsrummet. Det kan jag bara inte gå miste om! Jag har inte tid att lägga märke till andra människor.

I min stress tappar jag bort mig och börjar leta i fel avdelning, på inkorrekt sida, ovanpå hyllor där soppa aldrig har förvarats eller någonsin kommer att vistas. Nu vet jag inte längre vart jag befinner mig någonstans i butikens planlösning. Är jag i spannmålsdelen? Vart i helvete är sopporna? Kunde de ha byggt den här affären mer förvirrande? Översikten är lika med noll.

Jag susar förbi lodisen igen. Nu står han och försöker prata med en anställd tjej. Greppandes en liter mjölk i ena handen försöker han fråga efter någonting. Han har varit snabb, hela vägen bort till mejerihyllan och tillbaka. Det reflekterar inte väl över min egen kondition. Även den yngre tjejen verkar mindre road av fyllots oerhörda framfusighet i att försöka samtala med henne. Hon ger ifrån sig ett nervöst och ansträngt leende och låtsas vara ytterst upptagen med att fylla på en hylla som redan är staplad till kanten. Viktiga uppgifter som ej kan låta vänta på sig.

Mitt nästa steg för mig runt hörnet, till mitt eftersökta mål, pulversopps-Mekka. Ner med varorna i korgen, omedelbums. Jag orkar inte ens stå och våndas över vad det är för smak som ska få smeka min gom. Bara det är soppigt och varmt så är jag numera nöjd. Hemåt, mot halvfabrikatens extas!

Vid kassan är han där återigen. Vid en butiksanställd som övervakar kassorna för "självscanning". Så att ingen bov försöker smuggla ut shiitakesvamp som morötter. Ett brott som säkerligen bestraffas med stegling. Självscanning, ännu en briljant och tidssparande lösning som borde säkerställa att jag är ute härifrån på nolltid.

Mannen talar med en hackig finsk dialekt. Lågmält och nästan försynt. Han gestikulerar mot sin handled. Mellan pipen som signalerar att mina varor lästs in med en laserstråle så hör jag vad det är han frågar efter. Han vill veta vad klockan är. Och jag inser att det är vad han frågat alla de andra människorna i butiken. Men egentligen frågar han enbart efter lite mänsklig kontakt. Tur att vi har så mycket viktigare saker för oss, med vår sparade tid.

Saker jag fruktar.

Nedan följer en liten lista (i ingen speciell ordning) av saker som gör mig nervös, allmänt förvirrad eller livrädd. De skiftar mellan irrationella och helt sunda. Med en betoning på det förstnämnda.

• Emellanåt får jag en stark känsla av att världen antingen håller på att bli dummare eller jag smartare. Vilket av de två som vore att föredra vill jag inte ens begrunda.
• Att jag aldrig har ägt en hoppstylta och att tillfället för att göra det sedan länge är förbi. En vuxen man på en sådan skickar signaler av att någonting är akut fel och att du omedelbart borde lämna området.
• Jag har länge tröstat mig med att när min vikt ökar så minskar chanserna för att jag ska bli kidnappad. På senare tid har jag fått en smygande misstanke av att det kanske inte riktigt stämmer.
• Att få riktigt bra nyheter medan jag är i ett litet rum med en fungerande takfläkt och hoppa upp med armarna i luften utan att tänka mig för. Jag har stor användning för både mina händer och fingrar.
• Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna ge mun-mot-mun-metoden på ett djur. Inte ens ett älskat husdjur i en allvarlig situation. Det är inte för att tanken i sig äcklar mig eller att jag tycker mig stå över hela grejen. Rädslan ligger i att jag tror mig kunna av misstag andas in min själ i djuret. Och därmed göra detta djur vis och självmedveten. En hund borde få förbli en hund, med all glädje det innebär.
•  En viss kurrande mages frånvaro, saknaden därav och att jag aldrig kommer att kunna sova ordentligt utan den.

Sådär, nu känns allting lite bättre.

Missförstå mig lätt.

Kommer det någonsin gå att kommunicera med en annan människa på ett meningsfullt vis? När ett missförstånd så snabbt leder till frustration och ilska? När en bekant bubblande känsla av förtvivlan, med rester av osäkerhet, gurglar upp in i hjärnan och sköljer ut allt annat? Inklusive sunt förnuft.

Små ord som misstolkas. Saker som sägs i fel tonläge. Blickar som riktas åt fel håll i fel nanosekund. Gestikuleringar som blir för stora och yviga och framhäver någonting som egentligen inte ens finns där. Som en illusionist i världsklass. En semantikens Houdini som slår sig själv i knopar utan att veta om det. Övertolkande, överanalyserande, och överreaktioner från min sida. Alla dessa saker blir till en virvel av missförstånd där ingenting kan urskönjas.

Det vore enklare om man kunde ha någon slags penis-hästsvans-nerv som i vissa halvkassa scifi-filmer och bara direkt koppla in sig i någon annans medvetande. Se vad de egentligen menade. Få svårförmedlade koncept direkt överförda till sig utan alla de feltolkningar som uppstår när de färdas fram och tillbaka via tunga och öra och gest. Att ett ord kan betyda en mängd olika saker som inte står definierade i ett lexikon är ibland ytterst förvirrande. Utmattande till och med.

Men samtidigt är det förunderligt. Varje litet ord som stammas fram blir en stor händelse. En stapplande mening blir ett äventyr större och mer betydande än något Simbad någonsin fäktat sig genom. När en tanke till sist har presenterats finner jag mig mer exalterad än av allt annat jag kan tänkas insupa genom mina sinnen. Det är något tilltalande med mystiken i att två separata fysiska varelser försöker att kommunicera och utvecklas, tillsammans.

Tystnaden har även sitt att säga. Saker jag inte vågar tala om tär på mig. De ligger där och nästan ber om att få bli uppmärksammade. Som ett pubishår på ett tangentbord i en datorsal. Du vill inte låta din blick söka sig dit, men likväl ligger det där (i sin krullighet) och förstör för alla. Jag vågar inte ens blåsa bort det i rädslan att det ska virvla upp in i näsan på mig och krossa de förhoppningar jag haft för dagen. När man inhalerat en annan persons pubishår är dagen mer eller mindre över... En något ansträngd liknelse som få kommer att begripa. Även jag, så här i efterhand.

Fegheten i att inte våga säga någonting förvandlas så lätt till osäkerhet. Sipprandes ner; in i alla vrår. Där den får ligga i mörkret och jäsa sig till sin mer förädlade variant - vår vän förtvivlan. Redo att forsa fram vid nästa olämpliga tillfälle. Likt explosiv diarré i vita byxor, under en begravning. En varm känsla som inte är fullt lika välkommen som andra.

Ett underfundigt litet leende riktas mot mig. En akut mental åderlåtning utförs från andra sidan rummet. Kaoset förvandlas till lugn. Och jag inser att det är min lott i livet att tampas med sånt som för andra verkar komma helt naturligt. Samt att jag ibland är en stor gnällig fjant.

Telepati ter sig simpelt i jämförelse.